detta fall. Reglerna om förskingring och trolöshet, som i den nuvarande strafflagen i stort sett icke upptaga mer än två paragrafer, SL 22: 11 och 14, hava i kommitténs förslag utvecklats till ett särskilt kapitel. Detta har möjliggjort en uppdelning på svårare och lindrigare brottstyper som i och för sig innebär en fördel. Då en köpare av avbetalningsgods förfogar över godset i strid mot äganderättsförbehåll, bedömes detta för närvarande som förskingring. Det lärer icke kunna bestridas, att denna rubricering innebär en opåkallad hårdhet mot den skyldige, och den är även ägnad att avtrubba det allmänna omdömet om det typiska förskingringsbrottets allvarliga karaktär. För att råda bot i bägge 'dessa avseenden har kommittén hänfört detta brottsfall icke till förskingring utan till den lindrigare brottstypen olovligt förfogande.
På grund av bristerna i gällande lag är de s. k. konkursbrottens systematiska ställning omstridd och i följd därav lagens tolkning oviss. Då lagen likställer falsk bokföring med det strängt bestraffade brottet att undandraga borgenärerna egendom, måste man fråga sig, huruvida verkligen straff för falsk bokföring, såsom ordalagen antyda, skall inträda oberoende av om avsikten varit att undandraga borgenärerna egendom eller om bestämmelsens placering bör föranleda fordran på sådan avsikt. I kommitténs förslag, där motsvarande brott upptagas under benämningen gäldenärsbrott, har denna fråga lösts på det sätt, att bokföringsbrottet utskilts till en särskild brottstyp med lägre straff. För straffbarhet förutsättes icke någon viss avsikt eller överhuvud något samband med gäldenärens obestånd, utan oriktig bokföring är straffbar redan på grund av att den, typiskt sett, är ägnad att försvåra utredningen av gäldenärens ställning.
De väsentligaste nyheterna i kommitténs förslag äro förskjutningar inom förmögenhetsbrottens område. Flertalet nu straffbara gärningar äro straffbara även enligt kommitténs förslag och omvänt, men i åtskilliga fall äro gärningarna straffbelagda ur andra synpunkter eller ock med högre eller lägre straff. Kommitténs arbete i denna del har främst varit inriktat på dels att bringa de olika straffsatserna i ett sådant förhållande till varandra som överensstämmer med nutida rättsuppfattning, dels ock att gruppera de särskilda brotten på ett sätt som svarar mot nutida krav och ger uttryck åt lagstiftningens anda och mening.
Förslaget innebär även förskjutningar mellan å ena sidan förmögenhetsbrottens område samt å andra sidan övriga brottsgrupper.
En sådan förskjutning rör förhållandet mellan ämbets- och förmögenhetsbrott. Ämbetsmannaförskingring skall enligt förslaget straffas. förutom enligt SL 25: 16, såsom vanlig förskingring, varvid den omständigheten att förskingraren är ämbetsman framträder som en straffskärpande omständighet. Enligt kommitténs mening bör en ämbetsman även i andra fall kunna för sitt förhållande i tjänsten dömas, förutom enligt SL 25 kap., för vanligt förmögenhetsbrott, exempelvis trolöshet mot huvudman.
I detta sammanhang må framhållas, att kommittén, till uppfyllande av det i direktiven omnämnda omnämnda önskemålet om en allmän straffbestämmelse
