Den här sidan har korrekturlästs
75
Återfall.
4: 14

domskälen och genom åberopande av SL 4: 14. Finner domstolen icke skäl att förhöja straffet på grund av återfallssituationen, bör naturligtvis SL 4: 14 ej citeras i domen. Finnes skäl till förhöjning och utmätes straffet inom skalan för grovt brottsfall, bör däremot SL 4: 14 åberopas, även om samma straff kunnat ådömas med tillämpning av den normala straffskalan. Förutom SL 4: 14 böra tydligen både det lagrum som innehåller brottets namn och det som innehåller straffskalan angivas, sålunda då återfallet är vanlig stöld SL 4: 14 jämte 20: 1 och 4. Är återfallet snatteri, citeras SL 4: 14

och 20: 2.

Utöver nu angivna bestämmelser upptager kommitténs förslag till 4: 14 även den allmänna förutsättningen för återfallsbrott, att verkställighet av straff för det förra brottet skall hava börjat innan det nya brottet förövades. Kommittén fordrar alltså icke såsom gällande rätt till fullo undergånget straff för det tidigare brottet. Det till grund för gällande rätt liggande betraktelsesättet att ett återfall skulle vittna om särskild hårdnackenhet endast om brottslingen undergått just det kvantum straff som det förra brottet enligt sin beskaffenhet betingat har med rätta förkastats av strafflagskommissionen (SOU 1923: 9 s. 340 f.). I och för sig kunde skäl tala för att i detta avseende fordra blott en straffdom, men en sådan regel skulle innebära en alltför vittgående ändring av gällande rätt; sålunda skulle villkorlig dom bliva återfallsgrundande. Ett så kraftigt ingrepp i straffrättens allmänna del har kommittén icke velat förorda.

Regeln om påbörjad straffverkställighet som förutsättning för återfall är, liksom övriga av kommittén föreslagna bestämmelser om återfall, direkt tillämplig endast på förmögenhetsbrott. Den bör emellertid anses äga betydelse såsom kompletterande sådana återfallsbestämmelser inom specialstraffrätten, som icke uttryckligen reglera förutsättningarna för återfall i detta hänseende.

Jämväl i övrigt böra de i 4: 14 föreslagna allmänna reglerna tillämpas även inom specialstraffrätten, i den mån icke dess bestämmelser föranleda annat. Sålunda bör i fall, då särskilda regler om återfallspreskription saknas, tillämpas den allmänna regeln, att återfallsstraff ådömes, där ej längden av den tid som förflutit mellan brotten skäligen kan anses innefatta hinder däremot.


5 KAP.


16 §.

Den i SL 5: 16 upptagna bestämmelsen om åtalspreskription hänvisar bland annat till SL 22: 8 mom. 1. Eftersom det där upptagna brottet – att ingå äktenskap trots vissa äktenskapshinder – i kommitténs förslag flyttats till SL 17: 2, har hänvisningen ändrats till att avse sistnämnda lagrum.

Vidare har i denna paragraf upptagits en särskild preskriptionsregel för bokföringsbrott. Enligt 23: 5 i förslaget må bokföringsbrott ej åtalas, där ej gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Åtalspreskription beträffande bokföringsbrott har därför ansetts böra