Gränsen mellan personlig och reell faution är icke angiven i gällande lag, som i ett sammanhang uppräknar exempel på båda och beskriver gärningen blott som att gå den brottslige tillhanda. Ett sådant tillhandagående kan ligga såväl i hjälp att undgå rättslig påföljd (personlig faution) som i hjälp att utnyttja brottets resultat (reell faution). För att antyda skillnaden mellan de båda formerna av faution talar kommittén icke om att gå den brottslige tillhanda utan använder skilda uttryck i de båda fallen; vid den personliga fautionen användes uttrycket att motverka den brottsliges befordran till ansvar. Innefattar en och samma handling tillhandagående i både reellt och personligt hänseende, bör i regel häleribestämmelsen, vars straffsats är den ojämförligt strängare, anses ensam tillämplig.
SL 3: 9 är tillämplig endast på den som handlar "utan att hava sådan del i brott, som förr sagt är". Bestämmelserna om verklig delaktighet och om personlig faution skola sålunda ej tillämpas vid sidan av varandra. Då personalfautionen enligt kommitténs förslag är ett självständigt brott, föreligger däremot enligt förslaget, liksom enligt Thyrén (IX s. 228), icke något hinder mot samtidig tillämpning av nämnda bestämmelser.
Enligt SL 3: 9 straffas den som handlat med vetskap om annans brott, enligt SL 3: 10 den som saknat vetskap om brott som annan förövat men haft skäl att misstänka honom. I överensstämmelse härmed och i likhet med Thyrén (IX 9 § och s. 230) upptager kommitténs förslag straff för såväl uppsåtligt brott som brott av oaktsamhet. Vid det uppsåtliga brottet nämnes ej särskilt krav på vetskap om det av annan förövade brottet, ty i detta avseende bör ej krävas annat än vad som utan vidare ligger i det allmänna kravet på uppsåt. Vid oaktsamhetsbrottet har kommittén angivit innebörden av oaktsamhet så, att gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Det nuvarande uttrycket "skäl att honom misstänka" kan möjligen efter orden tolkas så, att varje om än aldrig så obetydlig anledning till misstanke skulle medföra straffbarhet för oaktsamhet, vilket naturligtvis icke är meningen.
Straffsatserna äro desamma i kommitténs förslag som i gällande lag, för det uppsåtliga brottet fängelse i högst sex månader eller böter och för oaktsamhetsbrottet böter. Kommittén har ej upptagit den nu i SL 3: 9 givna straffmätningsregeln, att straffet skall bestämmas "eftersom brottet var till", d. v. s. med hänsyn till förbrottets svårhetsgrad. Det torde utan särskilt påpekande vara klart, att detta är en viktig omständighet att beakta vid straffmätningen. Möjligheten till straffskärpning upp till två års straffarbete för det fall att personalfaution sker för egen vinning har bibehållits, men det i gällande rätt uppställda ytterligare villkoret för sådan straffskärpning, att förbrottet är belagt med straffarbete över åtta år eller svårare. straff, har borttagits såsom alltför mycket inskränkande domstolens möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Den i SL 3: 11 stadgade straffriheten för närmare anhöriga, som dolt den brottslige eller befordrat hans flykt, har bibehållits i kommitténs förslag. Thyrén (IX 10 § och s. 229) har föreslagit straffrihetens utsträckande till
