Den här sidan har korrekturlästs
95
Stöld.
20: 1

andra brott sökt lämna en vägledande brottsbeskrivning. Vid utformandet av denna har kommittén utgått från det nuvarande stöldbegreppet men sökt råda bot på de svagheter som vidlåda detsamma.

Handlingen beskrives i paragrafen såsom olovligt tagande av annans sak. Med att någon tager sak förstås, att gärningsmannen tager saken i besittning. Därmed avses även det fall, att någon som gemensamt med annan besitter en sak skiljer den andre från hans besittning till saken. Att tjänstefolk tillägnar sig sak från husbondfolket bör således enligt förslaget liksom för närvarande anses såsom stöld, såvida ej gärningsmannen erhållit ensambesittning till saken, i vilket fall gärningen utgör förskingring.

Besittningstagandet skall som nämnt ske olovligen. Denna förutsättning är uppfylld då saken tages ur annans besittning utan hans samtycke. Det har emellertid icke ansetts lämpligt att uppställa en ovillkorlig fordran på besittningskränkning, enär även vissa fall då sak utom besittning tillgripes otvivelaktigt böra bestraffas som stöld. Såsom exempel härpå kunna anföras tillgrepp av sak från död man eller av föremål som nedlagts i eller anbragts på gravar. I allmänhet är dock besittningstagande av annans sak utom besittning lovligt enligt lagstiftningen om hittegods. Om upphittaren vid besittningstagandet eller senare tillägnar sig godset, inträder därför ej stöldansvar, utan detta bedömes enligt förslaget såsom olovligt förfogande enligt 22: 4. Gränsen mellan hittegods och allenast kvarglömd eller förlagd sak får liksom i nuvarande rättspraxis dragas med hänsyn till om den hittillsvarande besittaren befinner sig i närheten eller vet var han skall återfinna saken (NJA 1939 s. 329). Vidare måste beaktas att beträffande tillvaratagande av kvarglömda saker på allmänt trafikmedel eller därtill hörande område finnas särskilda föreskrifter (7 § lagen om hittegods). Den som på ett järnvägståg tager en av medpassagerare kvarglömd sak bör därför, om han har tillägnelseuppsåt, dömas för stöld (NJA 1916 s. 25; jfr 1935 s. 387).

Såsom stöldobjekt anges i lagrummet sak. Med uttrycket avses närmast lös sak, självfallet inbegripet penningar. Det fall att någon från fastighet olovligen avskiljer och tager i besittning något som hör till fastigheten skall emellertid enligt särskild bestämmelse i 7 § i regel jämväl bedömas såsom stöld. Saken skall tillhöra annan. Om en person, som pantsatt en sak, olovligen återtager den från panthavaren, gör han sig alltså ej skyldig till stöld. I stället ådrager han sig ansvar för egenmäktigt förfarande. Olovlig jakt och olovligt fiske uppfylla ej heller förutsättningarna för stöldansvar. För dessa brott finnas specialbestämmelser dels i lagen om rätt till jakt, dels i punkt 4 av de föreslagna övergångsbestämmelserna. Om villebrådet eller fisken är i någons ägo, såsom fallet t. ex. är om djuren förvaras i bur eller sump, kan emellertid stöldansvar inträda.

Beträffande stöldobjektet uppställes i nuvarande rättstillämpning och doktrin som nämnt det ytterligare kravet att saken skall äga marknadsvärde. I det föregående hava emellertid anförts exempel som visa, att kravet leder till straffrihet i vissa fall vilka enligt vanligt åskådningssätt borde vara