Den här sidan har korrekturlästs
99
Medverkan.
3: 3

omfattar den omständighet som gör brottet till grovt. Den medverkande skall således ha insett exempelvis att gärningsmannen missbrukade allmänt förtroende. Vad här sagts angående omständigheter som föranleda att ett brott bedömes såsom grovt, äger motsvarande tillämpning beträffande omständigheter som låta ett brott framstå såsom ringa. I

Bland omständigheter, som böra tillmätas betydelse för alla medverkande, är även att märka det särskilt kvalificerade uppsåt, som kräves vid ett brott sådant som enlevering i SL 15: 17 och 18. För att sådant brott skall föreligga fordras, att gärningen sker för att förmå kvinnan till giftermål eller otukt. Av sakens natur torde framgå, att man i detta krav icke så mycket har att se en fordran på en viss högre grad av brottslig vilja hos gärningsmannen som fastmera ett försök att beskriva den brottsliga gärningen, varvid lagstiftaren emellertid icke ansett sig kunna fordra att gärningen utvecklat sig på angivet sätt utan nöjt sig med att en så beskaffad gärning var åsyftad. I betraktande härav torde det vara tydligt, att det för att enlevering skall föreligga är tillräckligt att någon av de medverkande hyser det ifrågavarande kvalificerade uppsåtet och att, om detta är fallet och de övriga medverkande känna till hans uppsåt, även dessa kunna straffas. Enahanda är förhållandet beträffande det fall av svindleri, vid vilket enligt SL 21: 9 första stycket för straffbarhet fordras avsikt att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom. Andra exempel på subjektiva rekvisit, som tjäna till att karakterisera själva den brottsliga gärningen och ej blott avse att ange ett mått av viljefarlighet hos den ifrågavarande personen, äro de krav på särskilt uppsåt, som uppställas i 10: 1 och 4 i förslaget då där stadgas straff för vissa gärningar som ske för att tvinga ämbetsman eller därmed på visst sätt jämställd till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Enahanda gäller om det särskilda uppsåt, som kräves beträffande stöld i SL 20: 1, beträffande högförräderi och uppror i 8: 1 och 9: 1 i förslaget och beträffande spioneri i förslagets 8: 6. Vad nu anförts utgör tydligen undantag från bestämmelsen i andra stycket, att envar skall straffas efter det uppsåt som ligger honom till last. För undantaget finnes emellertid stöd i sista stycket.

Det skall icke fördöljas, att frågan, huruvida en omständighet har sådan betydelse att den skall inverka även på övriga medverkandes straffbarhet, rymmer svårlösta problem. Att så är fallet är naturligt i betraktande av att straffbestämmelserna angående de särskilda brotten såsom förut framhållits äro avfattade med tanke på en enda handlande person. Även med gällande rätts reglering av delaktighetens straffbarhet uppstå därför avsevärda svårigheter att komma till rätta med dessa frågor. Det torde emellertid icke med fördel låta sig göra att i den allmänna bestämmelsen om medverkan upptaga någon mera ingående reglering av detta ämne. I mån av behov får därutöver, såsom skett beträffande bodräkt, i bestämmelserna om de särskilda brotten anges, vilken betydelse de olika rekvisiten för brotten äga där flera medverka.

I sista stycket göres undantag från nu behandlade regler, där annat följer