ämbetsman begår allmänt brott varigenom han visat sig ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva ämbetet.
I förslagets andra stycke upptages ett särskilt stadgande för att göra grundsatserna i 3 och 4 §§ tillämpliga i sådana fall, då någon som dömts till avsättning eller suspension därefter för brott som förövats innan verkställigheten av honom genom domen ålagt straff börjat finnes förskylla avsättning eller suspension.
I SL 4: 14 har genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott införts en för de i SL 20–23 kap. upptagna förmögenhetsbrotten gemensam regel om återfall. Regeln gäller allenast brott, vid vilka olika straffskalor uppställts för skilda svårhetsgrader. Vid sådana brott, där gradindelning funnits obehövlig, har återfall ansetts kunna utan särskilt stadgande vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen.
Även de i förslagets 24 kap. upptagna brotten, skadegörelse m. m. kunna uppfattas som förmögenhetsbrott, och återfallsregelns tillämpningsområde föreslås därför utsträckt till dem. Visserligen kommer tillämpning av återfallsbestämmelsen, då de i 24 kap. avsedda brotten vanligen äro av lindrig beskaffenhet, ofta att uteslutas på grund av stadgandet, att dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter ej skall tillräknas någon till sådan förhöjning av straff som i SL 4: 14 sägs. Detta hindrar emellertid icke, att mera allvarliga brottsfall enligt 24 kap. böra beaktas i återfallshänseende. Den härigenom öppnade möjligheten att till fängelse döma den som icke genom bötesstraff låter avhålla sig från att fortsätta med olovligt fiske är tydligen i motsvarande mån påkallad beträffande olovlig jakt; det torde emellertid icke ankomma på kommittén att framlägga förslag därutinnan.
Vid brotten mot staten är gradindelning påkallad i vida mindre utsträckning än vid förmögenhetsbrotten. För exempelvis våldsamt motstånd, fylleri och förargelseväckande beteende, vid vilka brott återfall är särskilt vanligt, föreslås därför endast en enhetlig straffskala. Överhuvud ha straffskalorna för brotten mot staten gjorts så vida, att den försvårande omständighet som återfall innebär kan vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen. Kommittén föreslår fördenskull ingen uttrycklig återfallsregel för dessa brott.
För de i 12, 13 och 19 kap. upptagna brotten mot allmänheten föreslås gradindelning i större utsträckning men frågan om återfall synes ligga olika i olika fall. De i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten stå förmögenhetsbrotten så nära, att de i återfallshänseende lämpligen torde kunna jämställas med dessa. Av de i 13 kap. upptagna brotten kunna visserligen några, främst osant intygande och missbruk av urkund, i åtskilliga fall stå bedrägeri nära, men i fråga om den genomsnittliga brottslingstypen skiljer sig dock detta kapitel väsentligt från 20–23 kap. Detsamma gäller de i 19 kap. upptagna allmänfarliga brotten. Beträffande både de i 13 kap. och de i 19 kap. upptagna brotten torde, då återfall spelar föga roll och stränga straff ingå
