Den här sidan har korrekturlästs
113
Brott mot rikets säkerhet.
8 kap.

brott. En begränsning av åtalsrätten beträffande vissa brott enligt kapitlet har vidtagits genom lag den 9 juni 1944.

Vid den nu ifrågavarande revisionen av straffbestämmelserna för brott mot det allmänna har kommittén haft att ägna uppmärksamhet även ät de centrala statsförbrytelserna, såsom i den allmänna inledningen blivit berört. Vissa av de gärningar, som nu straffbeläggas i 8 kap., ha funnits lämpligare kunna behandlas i andra kapitel, nämligen 10, I. I och 12 kap. I synnerhet efter 1940 års omarbetning innehåller 8 kap. talrika bestämmelser, som egentligen äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse till brott och om medverkan därvid, vidare om förverkande av egendom och om mistning av allmän befattning såsom påföljder av brott. Kommittén har i dessa delar funnit sig böra föreslå allmänna regler, som äro gemensamma för ett flertal brott inom skilda kapitel; de hithörande bestämmelserna böra följaktligen utgå ur 8 kap. På grund av de nu angivna ändringarna i detta kapitels innehåll har det blivit erforderligt att genomföra jämkningar i uppställningen av de däri kvarstående bestämmelserna.

Kommittén har emellertid icke kunnat stanna därvid. Ty även de bestämmelser, som icke omedelbart beröras av de anförda omflyttningarna, ha för att kunna ingå i den blivande nya strafflagen måst med hänsyn till uppbyggnad och avfattning bringas till överensstämmelse med de grunder, varpå de av kommittén helt nyredigerade kapitlen vila. Härvid har det befunnits möjligt att i vissa delar av 8 kap., framför allt vad angår spioneribrotten, genomföra en saklig förenkling av straffbud, som efter upprepade partiella reformer blivit allför detaljerade och splittrade.

I samband med dessa ändringar i 8 kap. har frågan om dess omfattning och systematiska uppställning upptagits till förnyat övervägande. Vid den år 1940 genomförda reformen, som endast avsåg detta kapitel, var man bunden av den förut givna ramen för dess innehåll. På grund härav måste i kapitlet behandlas gärningar med alltför ringa inbördes frändskap och dess omfattning blev alltför stor. I synnerhet måste gränsdragningen mot 9 kap. numera anses mindre tillfredsställande. En lämpligare avgränsning erhålles, om man bland de centrala brotten mot staten skiljer mellan å ena sidan dem som angå brott mot statens säkerhet utåt i förhållande till främmande makter, främst förräderi- och spioneribrott, och å andra sidan dem som hänföra sig till den inre säkerheten. En indelning efter denna grund är vanlig i utländska lagar och föreslogs även i Thyréns 1931 framlagda utkast (X) angående "Förräderibrott m. m.", visserligen inom ramen av ett kapitel. Under nutida förhållanden äro brotten inom den förra gruppen ofta att anse såsom farligare än brotten inom den senare, och det sinnelag som kommer till uttryck genom de förstnämnda äro ofta enligt uppfattningen i vårt land av en särskilt förkastlig art. Det torde därför vara motiverat att för sig behandla brotten mot rikets yttre säkerhet, låt vara att till dem äro att hänföra även vissa endast medelbara och därför mindre graverande

kränkningar av centrala statsintressen. Genom begränsningen till denna brottsgrupp

8–440592