Den här sidan har korrekturlästs
120
Krigsförräderi.
8: 2

Kommittén har i stället funnit följande tillvägagångssätt böra komma till användning. I en allmän straffbestämmelse angående sabotage, som erhåller sin plats bland de allmänfarliga brotten i 19 kap. såsom dess 4 §, upptagas även gärningar, varigenom någon stör användandet av anläggning av betydelse för försvaret. Såvitt dylika gärningar förövas under krig eller i vissa andra kritiska lägen och äga en allvarlig innebörd såsom ägnade att skada rikets försvar, skola de bestraffas icke såsom sabotage utan såsom krigsförräderi och därvid erhålla avsevärt strängare straff. I huvudsak torde alltså det nuvarande förhållandet mellan krigsförräderi och sabotage böra bibehållas. Emellertid synas de allmänna förutsättningarna för krigsförräderi böra något jämkas och beskrivningen av dit hänförliga gärningar förtydligas för att ernå önsklig överensstämmelse med sabotagebrottet.

Den politiska situation under vilken krigsförräderi förövas är, såsom ovan berörts, i SL 8: 6 bestämd såsom "krig eller då krig hotar riket". Med det senare uttrycket avses en period av överhängande krigsfara. Under en sådan period äro angrepp mot försvaret att befara, särskilt såsom ett led i en främmande makts strävanden att förbereda och underlätta ett anfallskrig, och sådana angrepp äro, då krigstillstånd ännu ej inträtt, svårare att förebygga genom inskridande mot misstänkta personer från försvarsmaktens eller polisens sida. Mot den gällande lagens bestämning av denna kritiska period kan emellertid anmärkas, dels att den torde förutsätta ett alltför akut stadium av krigsfara, dels att ofta icke någon utanför de högsta centrala myndigheterna och alltså icke heller domstolarna äro i stånd att avgöra huruvida krig hotat riket vid en viss tidpunkt och att en bevisföring härom inför domstol ofta måste möta allvarliga betänkligheter av utrikespolitisk art. Det synes vara riktigare att prövningen härav förbehålles Kungl. Maj:t enligt i lagen meddelade allmänna direktiv. Enligt förslaget straffbeläggas därför i 2 § endast gärningar, som förövas då riket är i krig. Enligt föreskrift i 16 § skall emellertid, där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra, av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnas påkallat, Konungen äga förordna att vad i 2 § eller annat lagrum i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under annan tid. En fördel med den sålunda föreslagna anordningen är, att Kungl. Maj:t erhåller möjlighet att låta 2 § bliva tillämplig så snart krigsartiklarna skola gälla.

För att en gärning skall utgöra krigsförräderi kräves enligt SL 8: 6 att därigenom krigsmaktens ställning kan försämras. Denna bestämning synes å ena sidan vara alltför vid, i det att även en avlägsen risk för försämring är tillräcklig, och å andra sidan alltför snäv, enär ordalagen endast hänföra sig till krigsmaktens operativa läge. En mera sakenlig bestämning uppnås, om man beträffande de särskilda gärningsformerna anger att gärningen skall avse något som har avsevärd betydelse för krigföringen eller att gärningen skall ske till men för riket eller till förfång för rikets försvar. Med denna avfattning av gärningsbeskrivningen fordras för straffbarhet, att det i det särskilda fallet skall kunna påvisas viss risk för de intressen som straffbudet