Straffet är nu fängelse; äro omständigheterna synnerligen försvårande må till straffarbete i högst sex år dömas. Förslaget upptager likaledes fängelse såsom straff för normala fall; om brottet är grovt, skall till straffarbete i högst fyra år dömas. Sänkningen av straffmaximum är närmast föranledd av sänkningen av straffminimum i 2 §. I övrigt avser ändringen att vinna överensstämmelse med det sätt varpå man i lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomgående anordnat en uppdelning av brotten efter svårhetsgrad.
För det typiska fallet av s. k. diplomatiskt landsförräderi finnes en straffbestämmelse i SL 8: 17 första stycket. Bestämmelsen avser det fall, att den som fått i uppdrag att för riket med främmande makt något avhandla eller sluta eller att eljest bevaka rikets rätt hos främmande makt uppsåtligen dess fördel emot riket främjar eller riket eljest skadar. år
Här är fråga om missbruk av den särskilda kompetens i förhållande till utländsk makt, som tillkommer diplomater och andra, som ha befattning med statens utrikespolitiska verksamhet eller eljest med någon dess angelägenhet i förhållande till främmande makt. Detta s. k. förräderi är alltså i allmänhet ett specialfall av sådant tjänstemissbruk, som i förslaget regleras i 25: 1, någon gång en trolöshet mot huvudman enligt den nya bestämmelsen i SL 22: 5. Vikten av de utrikespolitiska angelägenheterna och de stora vådor, som kunna vara förenade med missbruk av dem som äro satta att handhava statens angelägenheter i förhållande till främmande makter, göra det alltjämt påkallat att för sådana fall finnes en specialbestämmelse med betydligt skärpta straff, och den finner naturligt sin plats i förevarande kapitel. Kommittén har därför funnit att förslaget bör upptaga en motsvarighet till 8: 17 första stycket.
I fråga om subjekten för detta brott synes ingen större förändring av det nu gällande lagbudet vara erforderlig. Det bör emellertid komma till klart uttryck, att bestämmelsen skall gälla icke blott traktatförhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter, utan överhuvud alla rikets angelägenheter i förhållande till främmande makt; det är tydligt att härunder innefattas även överstatliga organisationer av sådan art som Nationernas förbund. I samband med det sagda står, att bestämmelsen bör avse ej blott egentliga förhandlare och dem som omedelbart ha att "bevaka rikets rätt". Även s. k. observatörer och de som i mera underordnad ställning men dock på eget ansvar deltaga i en diplomatisk missions verksamhet eller i internationella förhandlingar, böra sålunda omfattas av stadgandet. Och detta bör icke vara begränsat till dem, vilkas verksamhet sätter dem i förbindelse med främmande utrikesledningar eller sändebud, utan det bör räcka med en förbindelse med vem som helst som företräder en främmande makts intressen (jämför SL 8: 29). Kommittén föreslår att under stadgandet hänföres envar, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenhet hos någon som företräder främmande makts intresse.
