sådan tolkning vore alltför snäv. Det för riket farliga är att svensk man ställer sig till förfogande för att tillvarataga främmande makts intressen, då dessa befinna sig eller kunna komma i motsättning till rikets. Å andra sidan synes ett tillstånd för att medföra straffrihet icke nödvändigt behöva vara meddelat direkt av Konungen. Straffbudet torde därför böra omfatta varje svensk som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket.
Med "angelägenhet som rör riket" förstås angelägenhet av diplomatisk beskaffenhet. Uttrycket bör alltså icke uppfattas så, att därmed skulle avses även angelägenheter av enbart ekonomisk eller teknisk art, t. ex. i fråga om entreprenader eller eljest angelägenheter utan diplomatisk karaktär. Beträffande ärenden av detta slag synes icke förligga något behov av förbud för svensk medborgare att företräda en främmande makt; ibland torde det fastmera vara ur svensk synpunkt önskvärt att förhandlingar kunna föras under sådana former. Å andra sidan bör uppmärksammas att, icke minst under den senaste tiden, åtskilliga angelägenheter av närmast ekonomisk innebörd, t. ex. import och export, erhållit sådan vikt för folkhushållningen och därmed hela riket att de blivit av handelspolitisk natur; förhandlare som i sådana ärenden uppträda såsom statsrepresentanter bliva hänförliga under lagrummet.
Vad beträffar förhandlingar med främmande makt från enskild persons sida som föregiver sig företräda svenska staten synes det icke heller nödvändigt att straffbestämmelsen går utöver gränsen för diplomatiska förhandlingar. Den som utanför området härför obehörigen uppträder såsom representant för svenska staten, torde ofta bliva straffbar för obehörig tjänsteutövning enligt 10: 13 i förslaget. Jämväl straff för bedrägeri mot den främmande makten eller för försök därtill synes kunna komma i fråga. För andra fall torde något straff icke vara erforderligt.
I övrigt kan mot den nuvarande bestämmelsen erinras, att det torde vara alltför vittgående att bestraffa förhandling, som av en svensk medborgare föres endast för hans egen räkning eller såsom representant för något parti eller annan grupp inom riket, även om förhandlingen avser angelägenhet som rör riket. Det torde i vår tid vara verklighetsfrämmande och icke obetingat önskvärt att söka undertrycka direkt förbindelse mellan en svensk medborgare och en främmande makt vilken som helst. Sådana privata förhandlare skola uppenbarligen bestraffas då deras syfte är förrädiskt eller då de föröva i och för sig lagstridiga gärningar, t. ex. yppande av hemligheter; i dessa fall kunna andra lagrum komma till användning. såsom bestämmelserna om högförräderi eller spioneri eller om förberedelse till dessa brott. Vad som i förevarande lagrum bör bestraffas synes endast vara, att en svensk medborgare obehörigen uppträder å svenska statens vägnar i en diplomatisk angelägenhet. Detta kan för staten leda till mycket allvarliga komplikationer, som det är angeläget att förebygga. För sådant ändamål upptager lagrummet i den föreslagna avfattningen en bestämmelse om straff för den som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig
