politiskt avseende. Endast i ett fåtal fall har straff ådömts för enbart politisk underrättelseverksamhet. I huvudsak har sådan politisk underrättelseverksamhet som bestraffats varit inriktad på uppgifter angående politiska flyktingar i Sverige och deras inställning till makthavarna i deras hemland. Som exempel på fall, i vilka bestämmelsen tillämpats i fråga om politisk underrättelseverksamhet, må nämnas följande. En medborgare i ett ockuperat land anlände till Sverige i föregiven egenskap av politisk flykting. Under vistelse i svenskt flyktingläger anskaffade han upplysningar angående vissa landsmän till honom vilka vistades här såsom flyktingar. De inhämtade upplysningarna meddelade han sedermera ockupationsmaktens konsulat. I ett annat fall sökte en man, som kommit till Sverige från sitt ockuperade hemland i föregiven egenskap av politisk flykting, utforska viss mot ockupationsmakten riktad verksamhet som här bedrevs av politiska flyktingar från hans hemland. Hans avsikt var att efter återkomsten till hemlandet lämna ockupationsmakten upplysningar om vad han lyckats inhämta. Vid besök på ett av ockupationsmaktens konsulat här i landet angav han därjämte vissa personer i sitt hemland för sabotage och flyktinghjälp.
Enligt SL 8: 14 a fordras ytterligare för att underrättelseverksamhet skall medföra ansvar att den är hemlig. Beträffande innebörden av detta krav är till en början att märka, att uppenbarligen sådan underrättelseverksamhet som bedrives av främmande makters beskickningar och konsulat faller utanför bestämmelsen och likaså vanlig journalistisk verksamhet. Bestämmelsens tillkomsthistoria tyder på att den är tillämplig även om verksamheten icke avser hemliga uppgifter. Bestämmelsen leder nämligen sitt ursprung från en år 1936 i 8 kap. SL såsom 21 a § införd bestämmelse om straff för svensk man som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlade eller låt insamla uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kunde skada rikets försvar, eller i syfte som nyss sagts tog befattning med sådana insamlade uppgifter. Denna bestämmelse avsåg, såsom bestyrkes av förarbetena, även offentligt tillgängliga tryckta uppgifter. Det framhölls av lagrådet och första lagutskottet, att det ingalunda vore uteslutet att i tryck allmänt tillgängliga uppgifter om militära förhållanden kunde, om de sammanställdes, lämna ett för främmande makt värdefullt material (NJA I. I 1937 s. 58 och 60). Under den fortsatta lagstiftningen på området, varunder bestämmelsen år 1940, samtidigt som den överflyttades till SL 8: 14, jämkades och kompletterades med en straffbestämmelse avseende hemlig underrättelseverksamhet i militärt och politiskt syfte för främmande makts räkning, förekom intet som ådagalägger, att lagstiftaren i nu förevarande hänseende velat intaga en annan ståndpunkt. Däremot innebär den i SL 8: 14 a uppställda fordran att underrättelseverksamheten skall vara hemlig, att verksamhet som bedrives öppet icke rymmes under paragrafen. En följd härav torde bliva, att underrättelseverksamhet kan göras lovlig därest uppgifterna förmedlas offentligt, t. ex. genom artikel i dagspressen eller genom föredrag inför större publik. Grunden för att hemlig verksamhet bedömes strängare än icke