hemlig torde vara, att en hemlig verksamhet såsom okontrollerbar ansetts vara farligare för riket än en verksamhet som bedrives öppet.
Med anledning av en vid 1944 års riksdag väckt motion föreslog första lagutskottet (utlåtande nr 23) för att förebygga onödiga eller eljest olämpliga åtal enligt SL 8: 14 a, att allmän åklagare icke utan Konungens lov skulle äga väcka åtal för ifrågavarande brott. Konungen skulle enligt utskottet pröva åtalsfrågan ur politiska och andra förekommande synpunkter. Riksdagen biföll utskottets hemställan och den föreslagna åtalsbegränsningen kom till stånd genom lag den 9 juni 1944.
Kommittén har vid utformandet av förevarande lagrum närmast utgått från SL 8: 14 a men funnit sig böra föreslå åtskilliga jämkningar i brottsbeskrivningen.
Liksom enligt SL 8: 14 a skall gärningen enligt förevarande paragraf bestå i underrättelseverksamhet inom riket. Såsom justitieministern uttalade under förarbetena till 1942 års ändringar i 8 kap. SL, synes det icke önskvärt att utvidga straffbestämmelsen till att omfatta även en enstaka gärning vilken icke ingår såsom ett led i en verksamhet av angiven art. Att en enstaka gärning av detta slag lämnas utan straffrättslig reaktion är långt mindre ägnat att sätta rikets vänskapliga förhållande till främmande makt i fara än om en verksamhet får bedrivas utan straffrättsligt ingripande. För tolkningen av uttrycket verksamhet torde de erfarenheter, som vunnits under tillämpningen av S"L 8: 14 a, komma att visa sig värdefulla. Man torde kunna utgå från att den framtida rättstillämpningen skall taga avstånd från den utvidgande tolkning som stundom förekommit. Vad särskilt angår de i praktiken tämligen ofta förekommande fall där politiska flyktingar från främmande land efter ankomsten till Sverige omtala vad de iakttagit före sin flykt eller där sjömän omtala vad de iakttagit i främmande hamn, är att märka, att det blotta lämnandet av sådana uppgifter vid ett enstaka tillfälle icke är att anse som en verksamhet. Då för tillämplighet av den ifrågavarande bestämmelsen kräves att underrättelseverksamhet bedrivits här i riket, medför icke heller flyktingarnas eller sjömännens åtgärder utom riket för att inhämta upplysningar i och för sig att de hemfalla under straffbudet. Det kräves för dettas tillämplighet att vad som utförts inom riket, sett för sig och med bortseende från vad som skett utom riket, är att beteckna som en verksamhet. Detta krav torde vara uppfyllt, där någon här i riket åtagit sig att skaffa uppgifter under resa utrikes och efter återkomsten hit meddelar vad han erfarit. Medverkansbestämmelsen i 3: 3 i förslaget föranleder, liksom enligt gällande rätt motsvarande bestämmelser i 3 kap. SL, att även den som icke själv bedriver underrättelseverksamhet kan ådraga sig ansvar, nämligen för medverkan till verksamheten. Härför fordras emellertid, att underrättelseverksamhet som avses med paragrafen ägt rum inom riket och att han handlat med uppsåt att medverka vid sådan verksamhet. Då den verksamhet som bedrives vid beskickningar och konsulat otvivelaktigt faller utanför bestämmelsen, inträder därför icke ansvar för den som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulat vad han erfarit.
