fallet med spioneri. I 8 § stadgas nämligen straff, där någon av oaktsamhet röjer uppgift som i 6 § stiga och som är av hemlig natur. Spioneri kan emellertid avse uppgift, som icke är av hemlig natur, och det kan förövas genom en handling, som icke faller under brottsbeskrivningen i 8 §. Olovlig underrättelseverksamhet åter är icke till någon del straffbar i oaktsamhet. Det föreslagna stadgandet i 3: 3 gör därför icke bestämmelser motsvarande SL 8: 26 andra stycket överflödiga, om än vissa av de gärningar som nu bestraffas enligt sistnämnda lagrum enligt förslaget kunna bestraffas med tillämpning av spioneribestämmelsen och 3: 3.
Med hänsyn till det anförda har i förevarande paragraf upptagits en motsvarighet till SL 8: 26 andra stycket. De skäl, som ledde till att år 1942 upptogs en straffbestämmelse avseende oaktsam medverkan till spioneri och olovlig underrättelseverksamhet, torde emellertid ha tillämpning beträffande andra i kapitlet upptagna brott. I första *hand gäller detta givetvis gmvt spioneri och vårdslöshet med hemlig uppgift, men även högförräderi torde böra avses med bestämmelsen. Däremot saknas anledning att medtaga krigsförräderi, ty de gärningar, vilka därest de förövas uppsåtligen utgöra sådant brott, äro enligt 3 § straffbara även i oaktsamhet. Enligt förslaget har bestämmelsen därför utformats så, att den kommer att avse högförräderi, spioneri, grovt spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. Emedan vissa gärningar, vilka omfattas av den föreslagna brottsbeskrivningen, enligt vad nyss framhållits äro kriminaliserade genom den föreslagna allmänna medverkansbestämmelsen i 3: 3, har ett förbehåll gjorts för det fall, att gärningen enligt nämnda lagrum förskyllt strängare straff.
Straffsatsen har, i likhet med vad fallet är enligt gällande lag, för normalfall bestämts till fängelse eller böter. Om riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande jämlikt 16 §, är straffet högst straffarbete i två år, medan det enligt SL 8: 29 a är straffarbete under högst nämnda tid. En åtalsbegränsning beträffande olovlig underrättelseverksamhet, motsvarande den i SL 8: 28 a upptagna, har stadgats i 15 §. Av skäl, som angives i motiveringen till sistnämnda lagrum, har emellertid åtalsprövningen anförtrotts åt justitiekanslern.
Det är tydligt, att den, som begått brott varom förevarande paragraf handlar, i regel har gjort sig skyldig till ett förhållande som faller under brottsbeskrivningen i I. I: 5 första stycket andra punkten i förslaget. Sistnämnda lagrum, som avser det blotta förtigandet av brott, skall uppenbarligen i så fall icke tillämpas.
De i 9–11 §§ behandlade brotten olovlig underrättelseverksamhet, brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt och olovlig värvning, äro alla kriminaliserade av hänsyn till den med dem förknippade faran för utrikespolitiska förvecklingar. Det är emellertid icke säkert, att en gärning, som faller under något av de nämnda lagrummen, under alla
