Den här sidan har korrekturlästs
156
Uppror.
9: 1
1 §.

Förevarande kapitel inledes, i enlighet med den gruppering kommittén genomgående använt, av ett brott, som utgör en typisk form av den i kapitlet behandlade brottsligheten. Brottet, som erhållit benämningen uppror, består i angrepp mot statsskicket eller mot rikets högsta organ med uppsåt att med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörta statsskicket eller framtvinga eller hindra någon åtgärd av statsorganen.

I gällande lag motsvaras paragrafen av en del av innehållet i SL 8: 2 samt av SL 9: 7. Enligt det förstnämnda av dessa lagrum bestraffas såsom högförräderi bl. a. att söka genom uppror eller eljest med våldsamma medel medverka till att upphäva eller ändra någon av rikets grundlagar eller att framtvinga eller förhindra någon åtgärd i rikets inre eller yttre styrelse. Även andra former av högförräderi behandlas i lagrummet, medan högförräderi som riktar sig mot rikets territoriella integritet behandlas i SL 8: 1. Enligt SL 9: 7 åter straffas den, som med våld förgriper sig mot riksstyrelse, som för regeringen i Konungens ställe, för att påverka den i dess verksamhet.

Ett skäl varför kommittén överfört vissa gärningar, vilka enligt gällande lag behandlas som högförräderi, till ett särskilt lagrum behandlande uppror är, att det synes bättre överensstämma med gängse uppfattning att förbehålla brottsbeteckningen högförräderi för de i 8: 1 upptagna gärningarna, vilka antingen innebära angrepp mot rikets territoriella integritet eller ock ske med uppsåt att åtgärd av rikets högsta organ må framtvingas eller hindras med utländskt bistånd. Det torde bestå en avsevärd olikhet mellan sådana gärningar och de i förevarande paragraf behandlade, vilka väl kunna tänkas bliva utförda av patriotiska motiv. Det synes icke tillfredsställande, om förrädarnamn enligt lagen skulle ges exempelvis åt dem som till äventyrs gripa till våldsamma medel för att hindra att regeringen enligt deras mening går för långt i eftergifter för främmande makt eller för att eljest framtvinga en politik som de anse bättre gagna Sveriges intressen. När i 1734 års lag, vari ett förräderibegrepp tidigast finnes närmare utbildat, t. ex. varje försök att införa annat regeringssätt "än det ständerna i riket fastställt hava" betecknades såsom förräderi, torde lagstiftaren ha betraktat brottet alltför ensidigt från de maktägandes synpunkt, och i den senare rättsutvecklingen har förräderibegreppet bibehållits i sin i förhållande till det allmänna uppfattningssättet alltför vidsträckta omfattning. Samtidigt som genom förevarande paragraf uppror särskiljes från högförräderi sker även den ändringen i förhållande till gällande rätt, att brottsbeteckningen uppror förbehålles för de med paragrafen avsedda gärningarna, vilka rikta sig mot statsskicket eller statens högsta organ. Enligt SL 10: 7 och 8 föreligger däremot uppror, då en folkmängd samlar sig och ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någon ämbetsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. Ett så vidsträckt upprorsbegrepp