överensstämmer enligt kommitténs uppfattning ej väl med gängse språkbruk. De folkrörelser, som i historiska framställningar gå under beteckningen uppror, ha alla riktat sig mot statens ledning och ej blott mot underordnade myndigheter. Enligt kommitténs förslag användes därför i det lagrum som motsvarar SL 10: 7, nämligen 11: 1, i stället brottsbeteckningen upplopp. I olikhet mot vad som skett i 8: 1 andra stycket i förslaget har kommittén vid sidan av angrepp mot de högsta statsorganen i förevarande paragraf upptagit angrepp mot statsskicket. Det är nämligen tänkbart, att ett uppror icke avser att framtvinga eller hindra någon åtgärd av de högsta statsorganen utan att med våldsamma medel sätta dem ur spelet genom införande av ny författning. I övrigt har kommittén vid utformningen av brottsbeskrivningen följt ordalagen i 8: 1 andra stycket med allenast den avvikelsen, att orden "med utländskt bistånd" utbytts mot "med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel". Liksom det i nämnda lagrum behandlade högförräderiet kan uppror sålunda rikta sig mot Konung, riksdag eller högsta domarmakten och avse att påverka deras verksamhet såsom statsorgan. Konungen är här i viss utsträckning liktydigt med Kungl. Maj:t, ehuruväl även framtvingande av en sådan åtgärd som abdikation rymmes under paragrafen. Bestämmelsen omfattar sålunda även åtgärd av regent eller riksstyrelse, som för regeringen i Konungens ställe. Att såsom i SL 9: 7 särskilt nämna riksstyrelse har ansetts överflödigt. Förevarande paragraf är tillämplig även på gärning, som någon av de nämnda statsmakterna till äventyrs skulle företaga mot någon av de andra; statskupp av regeringen är alltså att bedöma såsom uppror. Det fordras, i nära anslutning till gällande lag, att gärningen sker med uppsåt att framtvinga eller hindra åtgärd eller beslut med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel. Mot den som söker uppnå ett sådant mål medelst spridande av falskt rykte eller annat vilseledande kan i stället 11: 6 i förslaget vara att tillämpa eller under särskilda omständigheter 8: 2.
Straffet har liksom i 8: 1 bestämts till straffarbete på livstid eller, om faran var ringa, till straffarbete från och med fyra till och med tio år. I jämförelse med SL 8: 2 innebär detta, att minimum för det fall att faran är ringa sänkts med två år, något som synts motiverat vid en jämförelse med 8: 1.
I § 110 regeringsformen stadgas, att det skall anses såsom förräderi om någon försöker våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman eller störa friheten i deras överläggningar och beslut. Med kommitténs förslag skulle bättre överensstämma, att sådan gärning bedömdes som uppror. Stadgandet beröres emellertid ej av förevarande paragraf. Gärning som avses i § 110 regeringsformen kommer, om strafflagen ändras enligt kommitténs förslag, att alltjämt vara straffbar enligt nämnda lagrum. Hänvisningen får efter kommittéförslagets genomförande anses avse bestämmelsen om högförräderi i 8: 1. Som sistnämnda lagrum innehåller samma straffskala som det nu förevarande, blir resultatet i sak detsamma som om gärningen bedömdes som uppror. Det torde emellertid vara lämpligt att, om begreppen förräderi och uppror i strafflagen utformas på sätt kommittén föreslår, sedermera ändra § 110 regeringsformen, så att hänvisningen kommer att överensstämma med förslagets terminologi.
