Den här sidan har korrekturlästs
170
Våld å ämbetsman.
10: 1

i förevarande sammanhang någon bestämmelse om ärekränkning mot ämbetsman utan har behandlat detta som ett svårare fall av vanlig ärekränkning (I. I 2 och 8 §§l.

Under de senaste åren ha krav framställts på utvidgning av skyddet för funktionärer i allmän verksamhet till att avse dels handlingstyper som nu icke äro straffbelagda. dels ock personer som hittills icke åtnjutit detta skydd. Frågan om en utvidgning i förstnämnda hänseende har väckts i riksdagens skrivelse den 5 juni 1935 nr 289 angående utredning om ökat skydd för ämbets- och tjänstemän. Vad angår en utvidgning i fråga om personkretsen, ha talrika framställningar gjorts om skydd för personal i yrkesmässig automobiltrafik, främst omnibustraffk.

De allmänna bestämmelserna om brott mot person kunna tydligen icke erbjuda tillräckligt skydd för ämbetsmän och andra funktionärer i allmän verksamhet mot sådana angrepp, även om den angripnes särskilda ställning beaktas såsom en försvårande omständighet. Bestämmelserna i SL 10 kap. kunna icke inordnas i SL 14–16 kap., sådana dessa nu lyda, och icke heller i helt reviderade bestämmelser om brott mot person skulle lämpligen kunna beaktas den del av brottsligheten, som riktar sig mot själva det allmänna organet i dess verksamhet och icke mot den enskilde funktionären. Det är därför tydligt, att i 10 kap. måste upptagas regler om personliga angrepp. Tydligt är vidare, att dessa regler måste innefatta skydd mot mera än våld eller annan misshandel. Det är icke nöjaktigt, att enligt gällande rätt hotelse är straffbar endast i den mån den kan jämställas med smädelse eller annan missfirmlig gärning. Frågan blir emellertid icke fullständigt löst genom att man, såsom Thyrén föreslagit, med våld å person jämställer hot om sådant våld. Kommittén föreslår därför en särskild bestämmelse om tvång eller hämnd mot allmän funktionär annorledes än genom våld eller missfirmelse (4 §). Vad missfirmelse angår, kan man icke genom att, såsom Thyrén föreslagit, skärpa straffet för vanlig ärekränkning komma åt sådan missfirmelse som icke riktar sig mot den enskilde funktionären utan mot själva organet. Kommittén föreslår därför en bestämmelse om tjänstemissfirmelse i detta sammanhang (3 §). Återstående fall ha i förslaget liksom i gällande rätt delats på en bestämmelse om egentligt våld, 1 §, till vilken även förts hot som innebär trängande fara, och en om våldsamt motstånd (2 §), sistnämnda bestämmelse efter Thyréns föredöme utvidgad att omfatta varje försök till tvång eller hinder i allmän verksamhet med handgripliga eller dylika medel.

Av det sagda framgår, att önskemålet om ämbetsskyddets utvidgning till nya handlingstyper i förslaget väsentligen tillgodosetts icke i förevarande utan i följande paragrafer, främst den nya 4 §. Icke heller frågan om skyddets utvidgning till en större personkrets löses direkt i 1 §. Denna frågas läge har nämligen ansetts vara underkastat alltför täta växlingar för att en lösning direkt i lag skulle vara lämplig. Enligt förslaget skall därför skyddet omfatta alla som äro underkastade ämbetsansvar men i övrigt vara beroende på Konungens förordnande.