8 eller ock förolämpningsbrott enligt SL l6: 9 eller 11. I motsats till gällande lag nämner förslaget icke särskilt hotelser. Sådana bliva enligt förslaget straffbara såsom tjänstemissfirmelse endast i den mån de falla under brottsbeskrivningen i SL 16: 9 eller 11. Hot om förtal faller icke under 3 § i förslaget men kan däremot vara ett typiskt exempel på förgripelse mot ämbetsman enligt 4 §. Vad angår hot om våld, kan detta efter omständigheterna vara att hänföra under 1 eller 4 § men endast undantagsvis under 3 §.
Med hänsyn bl. a. till att våld, hot och smädelser i praktiken kunna övergå i varandra utan någon skarp gräns har kretsen av de skyddade personerna föreslagits lika vid som i 1 §. Skydd mot tjänstemissfirmelse åtnjuter envar som i 1 § avses, såsnart missfirmelse sker i eller för hans syssla. Med sistnämnda uttryck åsyftas detsamma som i 1 § angivits med orden: "i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför"
I förhållande till gällande strafflag innebär förslaget en utvidgning av det straffbara området genom att skyddet avser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. I tryckfrihetsförordningen § 3 8:o omtalas ej blott smädliga uttryck om den som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning i och för befattningen utan även falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Detta stadgande i tryckfrihetsförordningen motsvaras i förslaget av dels bestämmelsen om samhällsfarlig ryktesspridning i I. I: 6, dels ock nu förevarande paragraf. Det föreslagna skyddet mot tjänstemissfirmelse avser icke vilken grupp som helst av personer, vilka var för sig åtnjuta ämbetsskydd, utan blott sammanslutningar som bilda en myndighet eller annat organ. Det är sålunda tjänstemissfirmelse att påstå högsta domstolen vara fal för mutor. Beskyllningar som rikta sig mot hela domarkåren, fångvården, militären, prästerskapet eller dylik hel kår eller grupp kunna däremot icke föranleda ansvar för tjänstemissfirmelse utan blott, i den mån förutsättningarna för straff enligt 11: 6 i förslaget äro uppfyllda, för samhällsfarlig ryktesspridning.
Anmärkas må, att bestämmelsen om tjänstemissfirmelse mot myndighet eller organ delvis ersätter stadgandet om dombrott i rättegångsbalken 28: 1, vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken. Processlagberedningen har framhållit (SOU 1938: 44 s. 134), att i samband med ändringar i strafflagen borde övervägas, huruvida och i vad mån i strafflagen borde införas bestämmelser, enligt vilka förfaranden av beskaffenhet, som avses i sagda lagrum, skulle straffas såsom innefattande kränkning av myndighets ämbetsåtgärd. Kommittén anser sådana förfaranden framdeles kunna lämnas straffria i den mån de icke innefatta tjänstemissfirmelse enligt den föreslagna bestämmelsen.
Straffet för tjänstemissfirmelse är enligt förslaget böter eller fängelse. Att
uppställa olika straffskalor för högre och lägre befattningshavare är ännu
