mindre motiverat här än vid våld, eftersom andra omständigheter än befattningshavarens grad tydligen böra spela vida större roll vid straffmätningen.
Liksom vid våld stadgas även vid tjänstemissfirmelse, att 4 kap. skall tillämpas, om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete. SL 16: 8, 9 och 11, som allenast upplaga böter eller fängelse, bliva sålunda aldrig tillämpliga vid sidan av 10: 3. Icke heller SL 16: 7 skall tillämpas annat än i det fall, att den brottslige av arghet pådiktar ämbetsmannen bestämt brott eller visst slag av brott och straffarbete över två år kunnat följa å det pådiktade brottet. I sistnämnda fall skall gemensamt straff utmätas jämlikt 10: 3 och 16: 7 jämte 4: 1 och 2. Ifrågavarande konkurrensregel avser icke att ge någon reglering av förhållandet till 10: 4 och 11: 6 i förslaget. Med dessa båda lagrum bör i regel konkurrens anses utesluten på den grund att en gärning icke kan på en gång innefatta både tjänstemissfirmelse och förgripelse mot ämbetsman eller samhällsfarlig ryktesspridning.
Såsom redan vid 1 § framhållits skyddas i SL 10 kap. allmänna funktionärer mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annan misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig gärning. Thyrén (IX 1 §) föreslår straff för såväl våld å person som hot om sådant våld. Denna utvidgning är delvis genomförd i 1 § av kommitténs förslag, vari med våld å person likställts hot som innebär trängande fara. Vidare föreslår Thyrén (IX 3 §) straff för den som på annat sätt söker tvinga eller hindra allmänt organ i utövningen av dess verksamhet. En häremot svarande utvidgning i förslaget har i viss mån genomförts i 2 § genom att beskrivningen på våldsamt motstånd gjorts mera omfattande.
Riksdagens vid 1 § omtalade skrivelse den 5 juni 1935 nr 289 angående utredning om ökat skydd för ämbets- och tjänstemän åsyftar emellertid tydligen ett längre gående skydd än föregående paragrafer i förslaget innefatta. Vid 1935 års riksdag utvidgades det i SL 11: 8 upptagna skyddet för vittnen, som dittills endast avsett våldsgärningar, till att avse jämväl andra åtgärder, som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada, ävensom hot om sådana åtgärder. I samband härmed hemställde riksdagen om utvidgning av skyddet även för ämbets- och tjänstemän. Att skydd för ämbets- och tjänstemän hittills icke gjorts lika omfattande som skyddet för vittnen torde väsentligen få tillskrivas den lagtekniska svårigheten att ändra ämbetsskyddets omfattning annat än i samband med en mera genomgripande revision av strafflagens bestämmelser.
Kommittén föreslår nu införande av en ny bestämmelse om ämbetsskydd mot tvång och hämnd. I 4 § av kommitténs förslag stadgas straff för den som i annat fall än förut i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed. Genom den föreslagna nya bestämmelsen utvidgas ämbetsskyddet på liknande sätt som 1935 skedde med skyddet för vittnen.
