I förslaget upptagen straffskydd för vittnen och andra i rättssak uppträdande i huvudsakligen samma omfattning som i sedan 1935 gällande lag. Skyddet mot annat än våld eller hot därmed skall emellertid enligt förslaget ej tillkomma allenast vittnen, utan alla skyddade ha genomgående likställts. Straffbudet avser att tillvarataga det allmänna intresset av att talans utförande eller utsagas avgivande vid domstol eller annan myndighet icke otillbörligen påverkas. Brottet har upptagits bland brotten mot allmän verksamhet och skyddet utformats i nära överensstämmelse med det i föregående paragrafer stadgade skyddet för ämbetsmän. För brottet föreslås beteckningen övergrepp i rättssak.
Den brottsliga gärningen beskrives i förslaget såsom våld eller annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller hot om sådan åtgärd. Detta torde i sak överensstämma med gällande rätt, men beskrivningen har jämkats för att uppnå överstämmelse med bestämmelserna om våld å och förgripelse mot ämbetsman. Då gärningsbeskrivningen sålunda överensstämmer med den i 1 och 4 §§ givna, kan beträffande dess närmare innebörd hänvisas till vad som anförts vid nämnda paragrafer.
Beträffande kretsen av de skyddade föreslås en viss utvidgning i förhållande till gällande lag. Nu nämnes den som i sak inför domstol eller annan myndighet för sin eller annans talan eller avlägger vittnesmål eller eljest vid förhör inför myndighet avgiver utsaga. Enligt förslaget skyddas den som vid domstol eller annan myndighet gör anmälan, för talan, avlägger vittnesmål eller eljest vid förhör avgiver utsaga. Utvidgningen består däri att ej blott parter, ombud, vittnen och andra som uppträda i en redan anhängig sak utan även de som anhängiggöra en sak genom anmälan till domstol, polis eller annan myndighet medtagas. Det är just den som tager initiativet till att skaffa sig eller andra rätt som främst behöver skydd. Sedan en sak väl kommit inför rätta eller eljest inför behörig myndighet, spela övergrepp varom här är fråga jämförelsevis mindre roll. Det är större fara för att en orätt får förbliva obeivrad därför att ingen vågar anmäla den.
För straffbarhet fordras, utöver vanligt uppsåt, en viss avsikt. Övergreppet skall ske för det den angripne vid domstol eller annan myndighet gjort eller sagt något av vad ovan nämnts eller för att hindra honom därutinnan. Det skall alltså föreligga en avsikt att tvinga eller hindra den andre i hans ifrågavarande verksamhet eller att hämnas på honom därför. Även i detta hänseende föreligger överensstämmelse mellan detta brott och de i 1 och 4 §§ beskrivna.
Straffet föreslås till högst straffarbete i två år; straffsatsen omfattar alltså såväl böter och fängelse som straffarbete i högst två år. Enligt gällande lag är straffet för våldsgärningar straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, böter ej under fem dagsböter, varemot straffet för övriga straffbelagda gärningar är fängelse eller böter. Då våld, hot och annat tvång i praktiken kunna gå över i varandra utan några skarpa gränser, har det synts kommittén icke vara lämpligt att uppdela straffskalan på dylikt sätt. Icke heller torde något särskilt bötesminimum behöva utsättas i lagen.
