någon vilken berövats friheten genom myndighets beslut. Det synes emellertid icke vara skäl att i strafflagen straffbelägga sådant i vidare mån än fråga är om förberedelse till den fångnes löstagande; straff för att tillhandahålla fångar rusdrycker eller dylikt torde, i den mån behov därav föreligger, böra införas i specialstraffrättsliga bestämmelser. Enligt 3: 2 i förslaget kan straff för förberedelse till löstagande av brottsling inträda vid befattning med brottsverktyg), vederlag eller förlag, t. ex. om någon tillhandahållit den fångne redskap att bryta sig ut med. Enär å löstagande av brottsling icke kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, är det däremot icke i och för sig straffbart enligt förslagets 3: 2 att träda i förbindelse med annan, t. ex. den fångne själv, för att förbereda, möjliggöra eller underlätta löstagandet. Det synes icke heller finnas tillräckliga skäl att vid detta brott utsträcka straffbarheten längre än vid brott i allmänhet.
Straffet för hjälp till rymning är enligt förslaget fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, där brottet är ringa, böter eller fängelse. Denna straffskala överensstämmer beträffande maximum och minimum med gällande lags utom såtillvida att något särskilt bötesminimum icke föreslagits; den har emellertid uppdelats på ett annat sätt. Vid straffets bestämmande böra, såsom Thyrén (IX s. 226) framhållit, framför allt beaktas tre omständigheter, nämligen dels arten av frihetsberövandet, dels svårhetsgraden hos förbrottet eller det ådömda straffet, dels ock sättet att hjälpa den brottslige. I SL 10: 17 har sistnämnda synpunkt lagts till grund för uppdelningen i det att en strängare straffskala uppställts för användande av våld än för användande av list eller andra medel. Enligt SL 10: 18 skall därjämte beskaffenheten av förbrottet särskilt beaktas. Tydligen kan även den tredje av Thyrén framhållna synpunkten, frihetsberövandets art, förtjäna synnerligt avseende. Kommittén nämner som exempel på omständigheter att beakta vid bedömandet, huruvida brottet är ringa, fall av alla tre slagen. Gärningen kan för det första vara att anse som ringa med hänsyn till att rymlingen ej var skyldig till brott. Att befria någon som administrativt berövats friheten måste i regel anses lindrigare än att befria en fånge, häktad eller annan som berövats friheten för brott. Om den hjälpte visserligen var dömd, häktad eller eljest berövad friheten för brott men i själva verket oskyldig, är detta tydligen också en synnerligen förmildrande omständighet. Hjälp till rymning kan vidare vara att anse som ringa med hänsyn till att rymlingens brottslighet ej var av allvarlig beskaffenhet. Att löstaga en anhållen fyllerist får i regel anses som ringa brott. Slutligen kan brottet vara ringa med hänsyn till att hjälpåtgärden var av mindre farlig art. Ett löstagande måste i allmänhet anses ganska farligt, vare sig det sker med våld eller list, men att allenast dölja eller annorledes hjälpa den som själv rymt torde regelmässigt böra anses vara av mindre farlig art.
I SL 10: 19, 21, 22 och 23 stadgas straff för vissa ingrepp i myndighets verksamhet av exekutivt eller därmed jämförligt slag. 19 § avser att olovligen
