Enligt SL 3: 8 göres en begränsning av straffbarheten genom ett tillägg, att ansvar skall inträda endast där upptäckandet kan ske utan angivelse till åtal. Grunden för denna begränsning är uppenbarligen, att lagstiftaren ej velat tvinga den som misstänker ett brott vara å färde att utsätta sig för risk att bliva åtalad för falsk eller obetänksam angivelse. Enligt SL 8: 28 åter göres motsvarande begränsning endast där angivelsen skolat göras av make, trolovad, syskon eller någon av vissa andra närstående. Kommittén föreslår, att dessa begränsande bestämmelser ersättas med ett stadgande enligt vilket helt allmänt föreskrives, att ansvar skall inträda blott för den som kan avslöja brottet utan fara för sig själv eller någon av sina närmaste. En sådan begränsning omfattar de fall, där angivelse till åtal skulle medföra fara för angivaren att rekonventionsvis bliva fälld till ansvar, men också andra fall, där någon icke utan fara för sig själv kan avslöja ett misstänkt förehavande, t. ex. emedan han därigenom skulle utsätta sig för att bliva åtalad för medverkan till brottet eller för repressalier av de skyldiga. Med fara för den avslöjande själv jämställes icke, såsom enligt SL 8: 28 och jämväl enligt den besläktade bestämmelsen i 10: 10 i förslaget, en genom uppräkning angiven krets av närstående utan en mera obestämd krets av personer. Det har nämligen ansetts lämpligare att låta det bero på en prövning av förhållandena i det särskilda fallet, huruvida den vars beteende är i fråga står så nära en person som skulle hotas av fara genom avslöjande av brottet, att det av denna grund icke skäligen kan begäras att han skall avslöja det. Viss ledning vid tolkningen av ordet närmaste kan hämtas från uppräkningen i 10: 10 i förslaget men även en där ej medtagen närstående kan, om förhållandena i det särskilda fallet ge anledning därtill, anses inbegripen under uttrycket. Kommittén har sålunda ej funnit sig böra begränsa det straffria området enligt förevarande paragraf genom en så snäv men samtidigt stel regel som den i 10: 10. Vid den slutliga utformningen av strafflagen bör emellertid övervägas, huruvida icke såväl förevarande paragraf och 10: 10 som åtskilliga andra lagrum kunna underkastas en mer eller mindre enhetlig reglering i ifrågavarande hänseende.
Den omständigheten, att gällande strafflag upptager straffstadgandet för underlåtenhet att upptäcka brott bland delaktighetsbestämmelserna, torde ge vid handen, att stadgandet icke är tillämpligt med mindre brott kommit till stånd, det må vara fullbordat brott, straffbart försök eller straffbar förberedelse. Denna ståndpunkt bör enligt kommitténs mening bibehållas även då, såsom enligt förslaget sker. underlåtenhetsgärningen behandlas såsom ett särskilt brott. I tredje stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att underlåtenhet att avslöja en brottslig gärning icke må åtalas med mindre denna gärning så fortskridit att straff enligt lag kan följa därå.
På den subjektiva sidan fordras enligt SL 3: 8, att den ifrågavarande personen vet brott vara å färde, medan han enligt SL 8: 28 utsätter sig för ansvar vare sig han vet detta eller blott har skälig anledning att antaga det. I förslaget har valts att följa avfattningen av SL 8: 28 på denna punkt. Den utvidgning av det straffbara området i förhållandet till SL 3: 8 som därigenom
