Den här sidan har korrekturlästs
219
Underlåtenhet att avslöja brott.
11: 5


sker torde vara mindre än ordalagen i och för sig kunde giva vid handen, ty med vetskap torde vara att jämställa misstanke, där förhållandena äro sådana att det måste antagas att den som hyser misstanken, även om han varit viss om brottet, likväl skulle ha underlåtit att avslöja det. Själva underlåtenheten måste städse vara uppsåtlig.

Såsom brottsbeteckning för det uppsåtliga fallet har valts underlåtenhet att avslöja brott.

I andra stycket har upptagits en motsvarighet till SL 3: 7, varest stadgas straff för uppfostrare som underlåter att hindra den som slår under hans vård och lydnad från utförande av brott. Även denna bestämmelse har sällan kommit till användning. Likväl synes det vara av värde, att en sådan ansvarsbestämmelse finnes; den utgör bl. a. ett stöd för skadeståndstalan mot uppfostrare som genom bristande tillsyn över barn orsakat att detta genom brott tillfogat annan skada. Det stöd för sådan talan, som nu finnes i SL 6: 5, bortfaller genom den föreslagna ändringen av nämnda lagrum.

Liksom i SL 3: 7 uppställes i andra stycket ett längre gående krav på verksamhet för att avvärja brott än i första stycket, nämligen ett krav att brottet skall hindras. Bestämmelsen avser vad brott som helst, alltså även smärre brott och även gärningar som äro belagda med straff annorstädes än i strafflagen. Såsom enligt första stycket avses även brottsliga gärningar, som av subjektiva skäl gå fria från straff. Kravet riktas emellertid endast mot en snäv krets. Enligt SL 3: 7 avses föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar och andra uppfostrare ävensom förmyndare. I förslaget har denna uppräkning utbytts mot uttrycket "föräldrar eller andra uppfostrare". Personkretsen bestämmes såväl enligt gällande lag som enligt förslaget dessutom därigenom, att den som skall hindras från brott anges vara någon som står under deras vård och lydnad. Detta uttryck är ej liktydigt med det i den familjerättsliga lagstiftningen brukade ordet vårdnad utan bör förstås som ett sådant faktiskt förhållande mellan uppfostrare och underårig som skäligen bör medföra förpliktelse för den förre att öva tillsyn över den senare. Även i detta stycke begränsas straffbarheten genom en bestämmelse, att ansvar endast skall inträda för den som kan hindra brott utan fara för sig själv eller sina närmaste. Uraktlåtenhet att anmäla brott till myndighet bestraffas i och för sig icke. Underlåtenhetsgärningen skall för att ådraga ansvar vara uppsåtlig; uppsåtet måste omfatta att brottet kommer till stånd. Icke heller underlåtenhetsgärning enligt förevarande stycke må åtalas, med mindre brottet fortskridit till straffbart stadium, det må vara fullbordat brott, straffbart försök eller straffbar förberedelse.

Den som gjort sig förfallen till ansvar enligt SL 3: 7 eller 8 skall straffas efter ty som han prövas ha bidragit till det brott han icke avslöjat eller hindrat, dock mindre om han själv varit gärningsman och, där han ej handlat för egen vinning, högst med fängelse i sex månader. Enligt SL 8: 28 är straffet för uppsåtliga fall fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller i vissa fall böter och för oaktsamhetsfall högst straffarbete i två år; är brottet förövat då riket var i krig eller under tid som enligt Konungens förordnande