Den här sidan har korrekturlästs
227
Hets mot folkgrupp.
11: 7

avgivna yttrandena, uppmärksammas, att införande av ett straffskydd särskilt för vissa grupper av befolkningen i så måtto är en tveeggad åtgärd, som den omständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke andra grupper av befolkningen lätt kunde uppfattas såsom en privilegiering av de förstnämnda. Av en riktning, som gör gällande att dessa grupper förstått att redan förut bereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lätt kunna användas som ett argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven i mindre anstötliga men icke mindre farliga former.

Det synes kommittén i betraktande av det anförda tydligt, att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skall äga rum, den bör erhålla en såvitt möjligt generell utformning och således icke begränsas till att avse allenast den antisemitiska propagandan. En utsträckning av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp möter emellertid betänkligheter, i den mån därigenom skulle göras inskränkningar i friheten till politisk eller social debatt. Rätten att fritt kritisera andra medborgares handlingssätt är från samhällets synpunkt av omistligt värde såsom ägnad att motverka handlingar vilka ej tåla allmän kritik. För ett demokratiskt samhälle är det i själva verket av grundläggande betydelse att frihet råder i sådant hänseende. Vid utarbetandet av 1936 års lagstiftning mot statsfientlig verksamhet, genom vilken lagstiftning bl. a. de mot 6 § svarande bestämmelserna i SL 8: 21 och 10: 14 a tillkommo, ansåg man sig därför endast i mycket begränsad omfattning böra straffbelägga uttalanden, som syfta till att påverka åsiktsbildningen i politiska eller sociala frågor.

De betänkligheter, som enligt det sagda föranledde en begränsning av 1936 års lagstiftning, göra sig endast i mindre mån gällande beträffande uttalanden, som innefatta propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning. Medan agitation mot en befolkningsgrupp, som utmärkes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke, kan fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, kan propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning mera sällan fylla motsvarande funktion. Trosbekännelse synes kunna jämställas med härstamning. Att utsträcka det straffrättsliga skyddet till ytterligare andra befolkningsgrupper skulle enligt kommitténs mening vara ägnat att inge betänkligheter från den synpunkt som här berörts.

Kommittén anser således, att den ifrågasatta lagstiftningen bör begränsas till att avse befolkningsgrupper med viss härstamning eller trosbekännelse. Att därigenom icke beredes skydd mot hets mot andra befolkningsgrupper, för vilka ett motsvarande skydd i vissa fall kunde synas påkallat, är en omständighet, som visserligen förringar den ifrågasatta lagstiftningens vände men som torde vara ofrånkomlig, därest ej yttrandefriheten skall lida menligt intrång.

Med ledning av de anförda synpunkterna har kommittén utarbetat den i förevarande paragraf upptagna straffbestämmelsen mot vad kommittén kallat hets mot folkgrupp.