bestämmelsen icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Omdömen, vilka väl äro förklenande men som icke överskrida gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste anses falla utanför straffbudet. Detta är att fatta såsom riktat endast mot en propaganda, som arbetar med hotelser, osanna uppgifter eller påståenden vilka på grund av sin form eller eljest äro att anse som smädelser.
Endast uppsåtliga gärningar omfattas av bestämmelsen. För straffbarhet fordras alltså uppsåt att offentligen hota, förtala eller smäda.
Det föreslås, att straffet sättes till böter eller fängelse.
För att bestämmelsen skall vara effektiv måste en motsvarighet därtill upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfattar en revision av denna, har kommittén ej upprättat förslag till någon sådan bestämmelse.
Gällande strafflag ägnar ett kapitel, 7 kap., åt religionsbrott. Där stadgas i 1 § ansvar för den som åstadkommer allmän förargelse genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten. I 2 § stadgas straff för gäckeri av gudstjänsten så att allmän förargelse därav kommer. Kapitlet innehåller även vissa bestämmelser om sabbatsbrott. I 3 § stadgas sålunda böter för arbete under sabbatstid, vilket kan tåla uppskov, och enligt 4 § skall den omständigheten att brott begås under sabbatstid anses såsom försvårande.
Enligt kommitténs mening är det icke påkallat att i en ny strafflag upptaga bestämmelser om sabbatsbrott. Bestämmelsen i SL 7: 3 har på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetstidslagstiftningen har övertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtal någon gång anställts för arbete på sabbatstid, har bestämmelsen, för att den icke måtte komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen, tolkats mycket inskränkande (se SvJT 1937 rf s. 33). Ett förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar har däremot upprätthållits, men icke med stöd av den ifrågavarande bestämmelsen i strafflagen utan genom administrativa förordningar, den nu gällande en kungl. kungörelse av den 28 maj 1943. Vid sidan av denna kungörelse är bestämmelsen om ansvar för förargelseväckande beteende i 11 § ägnad att skydda sabbatsfriden. Det är givet, att ett beteende som under andra förhållanden skulle gå straffritt kan, om det förekommer under sabbatstid eller i störande närhet av pågående gudstjänst, på grund av denna omständighet vara att anse som förargelseväckande beteende och därför straffbart enligt 11 §. Genom tillämpning av nämnda lagrum kan även tillbörligt beaktande skänkas åt allmänhetens intresse av ostörd vila under sön- och helgdagar. Enligt kommitténs åsikt kunna de intressen. som bestämmelsen i SL 7: 8 under nutida förhållanden har
