Kommittén, som funnit ifrågavarande brott böra bibehållas i allmänna strafflagen, har i förevarande paragraf upptagit bestämmelser nära motsvarande de i SL 18: 14 givna. Då detta lagrum i vissa hänseenden synes ha fått en alltför snäv avfattning, har brottsbeskrivningen emellertid något jämkats. Enligt förslaget fordras sålunda icke, att spel anordnas i ett hus; även anordnande av spel i det fria torde nämligen böra vara underkastat ansvar, om spelet är tillgängligt för allmänheten. Ansvaret för tillåtande av äventyrligt spel har vidare utsträckts till att omfatta icke blott innehavare av näringsställe utan envar som upplåter lokal åt allmänheten.
De föreslagna straffbestämmelserna äro liksom de gällande begränsade till spel och omfatta sålunda icke vad eller lotteri och icke heller utställande av spelautomat, något som enligt lotteriförordningen den 19 maj 1939 betraktas såsom anordnande av lotteri. Vid begagnande av sådan automat saknas det för spel karakteristiska deltagandet av flera personer och därmed ett väsentligt moment i den för det typiska hasardspelet utmärkande eggelsen.
Enligt 2: 18 i förslaget kunna de vid brottet använda spelutensilierna förklaras förverkade, och detsamma gäller enligt 2: 19 spelhusägarens vinning av sin rörelse samt de spelandes vinster.
12 KAP.
Såsom förfalskningsbrott straffas vissa missbruk med avseende å skriftliga
handlingar, olika slags märken, penningar och andra föremål vilka användas
såsom bevismedel. Särskilda bevismedel av sådan art ha tidigt kommit i
bruk och blivit av stor vikt, framför allt i rättslivet och såsom hjälpmedel för
ekonomisk verksamhet av skilda slag. Det är därför helt naturligt att även
straffbestämmelser, som fått till uppgift att genom undertryckande av
missbruk upprätthålla tilltron till bevismedlen och säkerställa deras funktion,
tidigt blivit utbildade. Den synnerliga vikt, som tillkommit bevismedlen, har
även föranlett att förfalskningsbrotten ofta varit mycket strängt bestraffade;
ännu i 1734 års lag stadgades t. ex. dödsstraff för viss myntförfalskning.
Ehuru sålunda förfalskningsbrotten ha gamla anor, har ända till senaste tid rätt mycken osäkerhet om deras systematiska ställning och om brottsgruppens riktiga omfattning. Vissa förskjutningar härutinnan kunna sammanhänga med den alltmera tilltagande användningen av bevismedel och med uppkomsten av talrika nya arter av sådana. Av större vikt torde dock vara mera principiella meningsskiljaktigheter rörande betydelsen av de olika intressen, som kränkas genom missbruk i fråga om bevismedel. I vissa fall äro dessa omedelbart anknutna till statens egen verksamhet; detta gäller exempelvis oftast om mynt och sedlar samt om domböcker och liknande handlingar, som upprättas av statliga myndigheter. Det har legat nära att uppfatta förfalskning av dylika föremål såsom ett angrepp på staten. I många fall, både då det gäller förfalskning av vissa av de nyssnämnda föremålen och då fråga är om enskilda affärshandlingar, märken och dylikt, framträder förfalskningen såsom medel för
