utbredd föreställning att framställande av oäkta bevismedel är någonting absolut olovligt och farligt. Med immateriella missbruk av bevismedel förhåller det sig annorlunda. De kunna ofta icke förövas av andra än dem, som stå i någon särskild relation till det förhållande, som beröres av bevismedlets innehåll. Vidare kräva de i allmänhet icke särskilda förberedelser eller övning och kunna vara ett ögonblicks verk. Att utnyttja ett äkta bevismedel för att bevisa någonting oriktigt låter sig, såsom förut anmärkts, ofta göra endast under förutsättning att bevismedlet är bristfälligt i fråga om tydlighet eller precision och kan på grund därav framstå såsom jämförelsevis mindre förgripligt. Intellektuell förfalskning utgör ett brott mot en i samhället erkänd sanningsplikt. Dennas intensitet är mycket skiftande, främst beroende på ändamålet med lämnande av en uppgift och på uppgiftslämnarens särskilda ställning. Åsidosättande därav har endast sällan en så obetingat förkastlig karaktär som ett materiellt angrepp på ett bevismedel, och graden av förgriplighet beror mera på de skiftande situationerna än på själva bevismedlets karaktär.
Ett förfalskningsbegrepp, som skulle innefatta både materiella och immateriella angrepp på bevismedels funktioner, kommer på nu anförda skäl att sakna nödig enhetlighet. Det måste befaras att innebörden av själva ordet förfalskning komme att hos allmänheten förlora sin åskådlighet och sin ur allmänpreventiv synpunkt värdefulla prägel av förkastlighet. Huruvida dessa nackdelar kunna undvikas beror uppenbarligen på om annan lämplig plats kan beredas för de immateriella angreppen, sedan de ej vidare kunna behandlas såsom underarter av ett oklart fattat bedrägeri- eller oredlighetsbegrepp. Härvid är av intresse att den s. k. immateriella förfalskningen alltid på ett eller annat sätt har karaktären av ett brott mot sanningsplikt. Andra dylika gärningar bestraffas, vilka icke hänföra sig till något särskilt föremål med bevismedels funktion; i främsta rummet märkas härvid brotten mened samt falsk angivelse och falskt åtal, vilka enligt kommitténs mening böra sammanföras till ett kapitel. I sammanhang med dem synes även falsk förklaring i skrift, vilken framträder såsom ett särskilt bevismedel, böra erhålla sin behandling. Såsom nyss anmärkts, beror straffbarheten av en oriktig förklaring i skrift i väsentlig mån av ändamålet med dess avgivande och de förhållanden under vilka detta äger rum. Häri ligger en överensstämmelse med de oriktiga muntliga utsagor, som anses höra kriminaliseras. Även positiv immateriell förfalskning av den typ, som nu är belagd med straff i 12 kap. 6 a §, innefattar i vanliga fall en osann utsaga, som lämpligen behandlas i samband med andra dylikt i 13 kap.
De s. k. negativa förfalskningsåtgärderna ha ej särskilt berörts i det närmast föregående. De falla icke in under uttrycket förfalskning i den innebörd, som detta har enligt ett mera allmänt språkbruk. Emellertid är det motiverat att de materiella formerna, förstörande av bevismedel och dylikt, erhålla sin behandling i samband med de positiva materiella förfalskningsåtgärderna. Vad som träder i förgrunden är även vid de negativa formerna,
