och icke minst vid dem, angreppet på bevismedlet såsom föremål, jämförelsevis oberoende av det aktuella ändamålet med åtgärden. Den s. k. immateriella negativa förfalskningen, att neka sin hand och förskrivning, innebär en osann utsaga och kan osökt erhålla sin reglering i samband med andra sådana utsagor.
Kommittén har på dessa skäl funnit att i 12 kap. böra behandlas endast s. k. materiella förfalskningsåtgärder, vilket också i princip varit fallet enligt kapitlets tidigare lydelse.
Vad härefter angår frågan, vilka bevismedel som böra utrustas med straffskydd i detta kapitel, är det tydligt att icke alla bevismedel i t. ex. processrättens bemärkelse kunna komma i fråga. Redan kravet på att förfalskningsåtgärden skall vara materiell utesluter sådana viktiga bevismedel som vittnesmål och andra utsagor inför domstol. Såsom objekt för förfalskningsbrott måste också utelämnas sådant som fingeravtryck, fotspår, avtryck av bilringar och många andra liknande bildningar. Vidare skador och andra förändringar, som åstadkommits på föremål med ekonomisk betydelse; sedan utsäde blivit använt för sådd, kan t. ex. någon utså ogräs i fältet och senare kan den ymniga förekomsten av ogräs åberopas såsom stöd för ett anspråk mot försäljaren av utsädet. Dylika föremål eller situationer kunna sålunda visserligen utsättas för materiella angrepp, vilka kunna spela en stor roll exempelvis vid indiciebevisning i rättegång, men de äro endast av övergående betydelse och ha redan därför icke en sådan grad av självständighet att deras förvanskning helt allmänt bör kriminaliseras. Det är tillräckligt att straff inträder i det fall att något särskilt intresse av vikt blivit kränkt genom en sådan förvanskning; se förslagets bestämmelse om bevisförvanskning i 10 kap. 9 §. Ytterligare är att erinra därom, att allehanda föremål kunna sägas tjäna såsom bevismedel för deras egna egenskaper; vid rättegång om en köpares anspråk på grund av fel i en inköpt vara är t. ex. dennas egen beskaffenhet ett viktigt bevismedel, som kan tänkas bliva föremål för förvanskning genom uppblandning eller annan förändring av själva varan. Denna möjlighet är icke av tillräckligt allmänt intresse för att straff för förfalskningsbrott skall vara påkallat för en sådan åtgärd. Ännu mindre är en sådan kriminalisering på sin plats beträffande s. k. varuförfalskning, bestående däri att åt en vara, som försäljes, gives en annan sammansättning eller beskaffenhet än den enligt köpeavtalet skolat ha; det vilseledande av köparen, som härigenom sker eller kan befaras, erhåller en tillfyllestgörande behandling genom att bestraffas som bedrägeri eller försök eller förberedelse därtill; jämför även 19 kap. 5 § i förslaget om allmänfarlig förgiftning.
Om de nu berörda föremål, vilka i särskilda fall kunna finna användning såsom bevismedel, gäller att en sådan användning är helt tillfällig och skäligen ovanlig i förhållande till föremålens talrikhet och att missbruk av deras bevisfunktion icke behöver bestraffas annat än genom inskridande mot den kränkning av någon särskild rättighet, varför sådant missbruk är ett medel. Straffskydd emot förfalskningsåtgärder förutsätter däremot icke
