på ett utpräglat sätt att rikta tanken på ett förlopp eller ett rättsförhållande, som i och för sig är fristående från bevismedlet. Penningarnas särskilda utstyrsel förmedlar knappast något annat föreställningsinnehåll än att de tillhöra en viss kategori och tillkommit på behörigt sätt; även åt det sistnämnda ägnar man i det dagliga livet icke någon medveten uppmärksamhet. Det kan därför synas oegentligt att sammanföra penningarna alltför nära med egentliga dokument sådana som de nämnda.
En gränsdragning enligt denna tanke möter emellertid betydande svårigheter. Å ena sidan märkes att en synnerlig torftighet i det förmedlade föreställningsinnehållet utmärker icke blott penningen utan jämväl många s. k. dokument. Särskilt stå många värdemärken, t. ex. frimärken och vissa polletter, i detta hänseende mycket nära penningarna: det enda som är av intresse beträffande ett sådant märke är att det tillkommit i behörig ordning, och dessa märken kunna understundom inom en mer eller mindre begränsad krets finna användning såsom betalningsmedel även vid andra uppgörelser än dem, för vilka de omedelbart avsetts. Det är följaktligen icke lämpligt att penningförfalskning behandlas i annat sammanhang än förfalskning av sådana märken. Å andra sidan ha penningarna en nära frändskap även med vissa andra dokument, som kunna ha ett omfattande och betydelsefullt föreställningsinnehåll. Detta gäller sålunda om åtskilliga obligationer, aktier och andra värdepapper, som i stort antal utgivas i fixa valörer. Lättheten att omsätta dem och den snabbhet, varmed de cirkulera, kan emellertid komma dem att framstå såsom bärare av ett värde på ungefär samma sätt som penningar. Förfalskningar av dylika dokument måste därför bekämpas med ungefär samma energi som penningförfalskningen, både vad angår straffsatserna och de gärningsformer, som skola vara straffbara. Åtskilliga lagar ha därför likställt sådana dokument såsom förfalskningsobjekt med penningar, men då det naturligen icke är lämpligt att utskilja dem från sammanhanget med övriga, delvis mycket närbesläktade dokument, blir det angeläget att behandla dokument och penningförfalskning i nära samband med varandra. På grund av de skäl, som nu berörts, har kommittén i likhet med Thyrén icke funnit anledning att avvika från den gällande rättens ståndpunkt att i ett gemensamt kapitel behandla båda de nämnda arterna av förfalskning.
Förslagets 12 kap. överensstämmer alltså till sin omfattning nära med gällande lag; dock skola vissa vid 1942 års lagstiftning från förmögenhetsbrotten provisoriskt hitflyttade brottstyper erhålla sin slutliga plats icke i 12 kap. utan i ett 13 kap. med till stor del nytt innehåll.
I fråga om de särskilda brottens utformning äro avvikelserna större. Detta gäller till en början kapitlets struktur eller uppdelning på särskilda brott. Utformningen av dessa sker i första hand efter de olika förfalskningsobjekten, liksom enligt den gällande rätten. Emellertid utmärkes denna av en alltför detaljerad uppdelning. Framställande av oäkta handlingar regleras sålunda, såsom ovan framgått, i icke mindre än fem olika paragrafer, alla med sina särskilda straffsatser, vilka från början voro tämligen snäva. På motsvarande sätt skiljes mellan förfalskning av metalliskt mynt och av