handlingar, som till sin art och betydelse äro helt jämställda med motsvarande enskilda handlingar. För att undvika de avgränsningssvårigheter och ojämnheter i straffskyddet, som ovan berörts, ha vidare med handlingar i allo jämställts vissa bevismärken, som fylla en bevisfunktion av sådan art att därför ofta användas handlingar, t. ex. biljetter och mottagningsbevis. De ha sammanförts med handlingar till en enhetlig grupp av bevismedel, i lagtexten benämnd urkunder. Alla mynt och sedlar ha likaledes sammanförts inom en enhetlig brottsbeskrivning.
I fråga om förfalskningsåtgärderna har det i förslaget befunnits nödigt att i större utsträckning än den gällande rätten straffbelägga förstörande och därmed jämförliga angrepp på urkunder. Bl. a. härigenom har det ansetts bliva möjligt att i 8 kap. undvara särskilda bestämmelser om förfalskningsbrott med avseende på handling, som innebär bevis för rikets säkerhet eller rättigheter emot annan makt. Även dessa brott ingå alltså under förslagets allmänna regler om förfalskningsbrott i fråga om urkunder. Härvid har den i SL 8: 19 upptagna bestämmelsen om straff för den som av oaktsamhet undanhåller eller fördärvar sådan handling ansetts umbärlig och lämnats utan motsvarighet. – Utanför 12 kap. har i en särskild lag den 9 juni 1927 stadgats straff för spridande av efterbildning av penningsedel, i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum men efterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Detta stadgande har inflyttats i 12 kap. och utvidgats att omfatta jämväl mynt och offentligt värdemärke.
Vad angår den punkt av det brottsliga förfarandet, vid vilken straffbarhet inträder för positiv förfalskning, företer den gällande rätten, såsom förut visats, betydande ojämnhet. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmänhet att det förfalskade skall ha begagnats och försök är i regel icke straffbart. Kommittén anser att straff bör kunna ådömas på ett tidigare stadium. Straff för fullbordat brott skall enligt förslaget genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt. Härvid fordras i de flesta fall, att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Om den brottslige innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt har avvärjt denna fara, må straffet nedsättas och skall under vissa förutsättningar bortfalla. Endast i fråga om de nyss berörda mindre farliga efterbildningarna av mynt m. m. inträder straffet först då de spridas bland allmänheten. Lika med själva förfalskningen straffas att det förfalskade begagnas eller utprånglas. I övrigt ha åtskilliga av förfalskningsbrotten ansetts böra vara straffbara jämväl å försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande som är stadgad i 3: 1 andra stycket i förslaget. Härutöver blir förberedelse i viss utsträckning straffbar jämlikt den i 3: 2 föreslagna allmänna bestämmelsen. Sålunda blir den som anskaffar eller till riket inför falskt mynt eller falsk penningsedel straffbar jämlikt sistnämnda paragraf för att ha tagit befattning med hjälpmedel till penningförfalskning, närmare bestämt den i 12: 6 andra stycket upptagna formen av detta brott, som består i utprångling av falskt mynt eller falsk sedel.
Kapitlets uppställning är följande. Positiv urkundsförfalskning i tre
