2 icke bör antagas. Med hänsyn till domens allmänpreventiva funktion bör emellertid brottet betecknas såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning och det synes lämpligt att i domen citera även den av nyssnämnda paragrafer i 12 kap., som i det särskilda fallet anses tillämplig. Stannar bedrägeriet vid försök, utmätes straffet på motsvarande sätt enligt 21: 8 jämförd med 21: 3. Emellertid kan det inträffa, att förfalskningen måste, bortsett från det bedrägeribrott varför den utgjort medel, bedömas såsom grov. Detta särskilda moment av den föreliggande brottsligheten kan icke anses förutsatt i 21: 3 och blir icke tillräckligt beaktat genom bestraffning enligt detta lagrum eller 21: 8. Följaktligen bör i sådant fall l2: 3 tillämpas i konkurrens enligt 4 kap. med 21: 3 eller 8. Vidare kan någon gång inträffa, att bedrägeriet, ehuru en förfalskning varit medel därför, i särskilt fall icke är att anse som grovt. Då skall därå tillämpas 21: 1, vid försök 21: 8 jämförd med 21: 1, eller 21: 2 och, enär straff enligt dessa lagrum icke innefattar påföljd för förfalskningen, tillika den av 1–3 §§ i 12 kap., som anses tillämplig, i konkurrens enligt 4 kap. – Enligt samma grunder som nu angivits beträffande urkundsförfalskning bör behandlas sammanträffande av förfalskning enligt någon av 7–10 §§ med bedrägeri eller försök därtill. I fråga om penningförfalskning är läget ett annat, redan med hänsyn till att straffet för detta brott enligt 6 § i allmänhet är strängare än straffet för grovt bedrägeri. Förhållandet mellan penningförfalskning och bedrägeri beröres närmare här nedan under 6 §.
I förevarande paragraf jämte de närmast följande behandlas, såsom i inledningen till kapitlet blivit berört, positiv materiell förfalskning av handlingar och av vissa bevismärken. För dessa förfalskningsföremål användes i lagtexten den gemensamma beteckningen urkunder.
Handlingar äro tvivelsutan ur flera synpunkter de mest betydelsefulla förfalskningsföremålen. De ha i den gällande rätten, SL 12: 1–5, erhållit en mycket utförlig reglering. Emellertid har genom denna icke ernåtts någon fullt tillfredsställande bestämning av de handlingar, som skola vara föremål för straffskyddet. Ur lagens bestämmelser låta sig väl härleda vissa allmänna kännetecken, som måste vara uppfyllda för att ett bevismedel skall vara hänförligt under någon av de ifrågavarande straffbestämmelserna. Sålunda skola de framträda i en bestämd språklig form i skrift eller på därmed likvärdigt sätt, t. ex. helt eller delvis i tryck; denna bestämning får anses ligga i själva ordet handling. Vidare skall enligt härskande uppfattning handlingen med hänsyn till avfattning och utstyrsel framträda i sådant skick, som ger vid handen att den i ändamål att tjäna till bevis framställts av en i åtminstone relativt bestämd eller bestämbar person såsom dess utställare. Alla handlingar, som uppfylla dessa krav, åtnjuta emellertid icke skydd mot förfalskning enligt de ifrågavarande lagrummen. Ty lagen har icke själv uppställt något enhetligt begrepp av skyddade handlingar, utan den har i sina olika paragrafer straffbelagt förfalskning av särskilda
