grupper av handlingar. Sålunda må erinras att en s. k. allmän expeditionshandling, som avses i SL 12: 2 och 3, måste vara "utgiven" i något offentligt rättssubjekts namn; handlingar av denna art, som ännu icke blivit utgivna, åtnjuta alltså icke skydd. Enskilda räkenskaper, protokoll och liknande handlingar, som upprättats inom ekonomiska företag eller inom enskilda sammanslutningar av annan art, omnämnas ingenstädes såsom straffskyddade, försåvitt de icke äro hänförliga till handelsböcker. Detsamma gäller om avskrifter, vare sig de upprättats av någon myndighet eller tjänsteman eller av enskild person. Enskilda intyg och därmed jämförliga handlingar, vilkas utställare med hänsyn till den i handlingen innehållna förklaringen icke är opartisk utan uppträder i egen sak, t. ex. självdeklarationer och bouppteckningar, ha endast med svårighet låtit sig inordna under någon av lagens straffbestämmelser. Av dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas, framgår att lagens kasuistiska metod för regleringen av handlingsförfalskning i stor utsträckning visat sig olämplig. Den medför på många punkter osäkerhet och tvekan i rättstillämpningen, och i den mån handlingar av visst slag måste anses falla utanför de skyddade grupperna måste begränsningen av straffskyddet ofta anses godtycklig och omotiverad.
Kommittén har därför funnit skäl att föreslå övergång till ett mera enhetligt begrepp straffskyddade handlingar, på det sättet nämligen att till en början alla handlingar som uppfylla de ovannämnda, för den gällande rättens olika typer av skyddade handlingar gemensamma kännetecknen böra erkännas såsom förfalskningsföremål. Härigenom ernås, såsom framgår av det nyss sagda, en större klarhet i avgränsningen av det straffbara området. Den gällande rättens kausuistiska metod kan väl synas mera åskådlig och såtillvida lättfattlig, men denna fördel är endast skenbar, enär metoden måste leda till att många arter av handlingar helt förbigås, något som i tillämpningen giver anledning till tvekan. I den föreslagna lagtexten angivas emellertid några exempel på straffskyddade handlingar; härigenom torde underlättas förståelsen av den allmänna begreppsbestämningen, som endast kräver att det skall föreligga en "urkund".
Av vad som ovan anförts framgår att förslagets mera enhetliga gränsdragning på några punkter torde innebära en utvidgning av det enligt den gällande rätten straffbara området. Huru härmed förhåller sig är visserligen en fråga, vars besvarande förutsätter att man tager ställning till den gällande rättens många omtvistade eller eljest olösta tolkningsspörsmål. I varje fall är utvidgningen icke mycket omfattande, och den avser handlingar som endast mindre ofta bliva föremål för förfalskning men som i enskilda fall kunna vara av stor betydelse. Även enligt förslaget komma endast sådana åtgärder att vara straffbara som ur praktisk synpunkt böra bekämpas. Denna begränsning erhålles emellertid icke – såsom enligt den gällande rätten delvis är förhållandet – genom en uppräkning av handlingar som överhuvud ifrågakomma som brottsobjekt, utan genom kravet på att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende, varom vidare nedan. Även en handling som tillhör en i allmänhet mindre viktig grupp, t. ex. en avskrift,
