kan i särskilda fall användas på ett sådant sätt att dess trovärdighet är starkt förtjänt av lagens skydd. Omvänt kunna handlingar, som i allmänhet äro mycket viktiga, i särskilda fall göras till föremål för efterbildning utan att något skyddsvärt intresse därigenom sättes på spel. Vid straffskyddets utformning bör tagas hänsyn härtill, men därvid bör det avgörande vara den särskilda situationen och icke handlingarnas genomsnittliga betydelse. Att i det sistnämnda hänseendet uppdraga alltför detaljerade gränser kan i det enskilda fallet leda till stötande resultat; det försvårar även för allmänheten att tillägna sig reglernas innehåll och är därigenom ägnat att försvaga dessas allmänpreventiva verkan.
En annan utvidgning av principiell betydelse har funnits påkallad. Ovan har framhållits, att förfalskning nu anses straffbar endast om den har till föremål en handling som, när den är äkta, upprättats för att tjäna till bevis, s. k. avsiktsurkund. De flesta gärningar, som kunna tänkas bliva bestraffade såsom förfalskning, hänföra sig helt visst till urkunder av detta slag. En begränsning därtill kan emellertid icke anses motiverad. Att den är mindre följdriktig framgår redan av följande omständighet. Såsom i inledningen framhållits, bestraffar den gällande rätten förfalskning av de skyddade handlingarna icke blott då den falska produkten begagnas för sådan bevisning, för vilken en handling av ifrågavarande art upprättas – ett skuldebrev begagnas såsom bevis för uppkomsten av en fordran, ett testamente för att styrka existensen av rätt till del i en kvarlåtenskap. Straff inträder emellertid även då dessa handlingar användas för helt annan bevisning, t. ex. för att styrka ett alibi i ett brottmål, ett släktskapsförhållande eller eljest någon omständighet, som icke alls varit beaktad vid handlingens tillkomst. Detta visar hän på att behovet av straffskydd för bevisning med handlingar icke är begränsat till sådan bevisning, för vilken handlingen framstår såsom tillskapad.
Härvid äro till en början att beakta sådana fall, i vilka en handling väl i verkligheten är tillskapad för att tjäna till bevis men detta icke framgår av handlingen. En upplysning av sådan art, att den lämpligen kunde ha framlagts i ett intyg, lämnas i ett vanligt brev; författaren av detta avser att det skall i bevisningssyfte kunna företes även för andra personer än adressaten, men – på grund av bristande vana vid avfattning av handlingar eller av annan orsak – lämnar han icke sitt medgivande härtill i själva brevet utan endast muntligen. En bjudning framföres i ett brev för att kunna av den inbjudne åberopas vid ansökan om permission, men härom förekommer ingen antydan i brevets lydelse. Ett avtal kommer till stånd genom korrespondens mellan ett par privatpersoner; kontrahenterna finna behov av att skriftlig bevisning skall vara tillgänglig, men avstå från att upprätta särskilt kontrakt, därför att de anse sig ha nog av den bevisning, som möjliggöres av de utväxlade breven, låt vara att dessa även avhandla andra. rent personliga angelägenheter och 1 sin yttre form icke på något sätt framträda såsom affärshandlingar. Förfalskning av sådana brev förekommer. och det saknas icke exempel på att domstolarna därför dömt till straff enligt
