ransoneringskort och statens järnvägars biljetter, har det inträffat att de i vissa fall hänförts till handlingar och i andra fall till märken. Även när sådana avgöranden på grund av de särskilda bevismedlens beskaffenhet kunnat träffas utan tvekan och meningsskiljaktighet, är resultatet ingalunda alltid i sak tillfredsställande. Att bevismedel med samma namn och alldeles överensstämmande funktion bedömas på helt olika sätt kan icke undgå att väcka förvirring och framstå såsom godtyckligt.
De nu berörda olägenheterna skulle till en viss grad bortfalla, om alla enskilda märken upptoges bland förfalskningsobjekten och om förfalskning därav bestraffades på samma sätt som förfalskning av handlingar, i synnerhet om de sammanfördes med dessa under en gemensam beteckning, dokument eller dylikt. För en sådan anordning finnes ett föredöme i den norska strafflagen. Kommittén har emellertid ansett att därigenom skulle ske en utvidgning av det straffbara området som vore opåkallad. Även om vissa enskilda märken böra erhålla straffskydd mot förfalskning, gäller detta icke om alla sådana; se vidare vid 7 § här nedan. Det är endast beträffande vissa enskilda märken som ett starkare behov av likställighet med handlingar såsom förfalskningsföremål har gjort sig gällande, nämligen beträffande bevismärken. På grund härav föreslås, att märken såsom förfalskningsföremål uppdelas och att bevismärken hänföras till förfalskningsföremål enligt 1 § och sålunda erhålla skydd vare sig de äro allmänna eller enskilda. Jämsides med handlingar upptagas här biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylikt bevismärke. Exemplen giva vid handen att utvidgningen avser märken som på ett typiskt sätt fylla samma funktion som handlingar, nämligen att förmedla ett icke allför obetydligt föreställningsinnehåll. Med biljett avses ej blott biljetter till järnvägar och andra transportmedel, utan även inträdesbiljetter till teatrar, museer och liknande platser. Legitimationstecken utfärdas t. ex. av åtskilliga myndigheter till funktionärer (polisbrickor) eller till andra, som äga påfordra inträde i eljest avspärrade lokaler. Jämväl enskilda firmor utfärda legitimationstecken, t. ex. åt vissa kunder; även om sådana tecken icke äro handlingar utan märken omfattas de av bestämmelsen. Ransoneringskort ha, ehuru de måhända endast förekomma i krislägen, ansetts böra särskilt nämnas, då deras behandling i praxis har vållat starka tvivelsmål. Likartade med dessa äro de i rusdrycksförsäljningsförordningen stadgade motböckerna i de delar, vari införes anteckning om den utsträckning i vilken inköpsrätt begagnats. Kassakvitton och mottagningsbevis äro ofta att anse såsom handlingar, men ha i många fall ingen språklig form i egentlig mening, särskilt om de framställts på mekanisk väg. De anförda exemplen äro icke uttömmande utan endast vägledande. De ha det gemensamt, att de ifrågavarande märkena visserligen utfärdas till stort antal med enahanda utstyrsel och funktion men att de likväl äro möjliga att individuellt identifiera, t. ex. genom nummer, och att i användningen ett exemplar icke utan vidare kan ersätta ett annat. Huruvida de kunna fritt överlåtas eller icke är betydelselöst, såsom jämväl år fallet i fråga om handlingar. De ifrågavarande märkena framträda i