blir fullmaktsgivaren visserligen icke bunden av denna gentemot en medkontrahent som har känt eller bort känna den åt fullmäktigen givna instruktionen. Däremot blir han bunden, om medkontrahenten är i god tro. I båda fallen är fullmäktigen tydligen straffbar, nämligen för behörighetsmissbruk eller i vissa fall trolöshet mot huvudman (22: 6 eller 5). Någon väsentlig skillnad härifrån föreligger icke om en person, som icke erhållit särskild fullmakt men åt vilken en in blanco utfärdad handling anförtrotts för användning enligt givna anvisningar, med avvikelse från dessa utfyller handlingen på ett sätt som för undertecknaren medför skada. Även i dylikt fall bör straff inträda enligt något av de nyss nämnda lagrummen. Någon bestraffning för förfalskning kommer däremot icke i fråga, ty urkunden måste även efter missbruket anses såsom äkta. Annat blir läget om en urkund utfylles av någon, som överhuvud icke äger taga befattning därmed, t. ex. en person som hittat den eller tillgripit den ur undertecknarens besittning, eller ock en innehavare, som lovligen fått besittningen till urkunden men endast för förvaring och icke för användning efter utfyllande (jfr NJA 1943 s. 490); även den sistnämnde saknar behörighet att på detta sätt förplikta urkundens undertecknare. I sådana fall blir undertecknaren icke förpliktad, icke ens mot en senare innehavare av en löpande förbindelse (skuldebrevslagen 17 §), och den som verkställt utfyllandet bör straffas för förfalskning. Endast dessa fall av olovligt utfyllande av urkund, nämligen de som förövas av en till sådan åtgärd helt obehörig person, avses i förevarande paragraf. Begränsningen angives i lagtexten därmed att utfyllandet förutsättes ske falskeligen.
Såsom i det föregående flerstädes blivit berört, förutsättes för förfalskningsansvar, att framställandet av den oäkta urkunden innebär fara i bevishänseende. Härigenom erhåller förfalskningsbrottet en närmare bestämning, som i flera hänseenden innebär en betydelsefull .begränsning av det straffbara området.
Till en början må anmärkas, att därav framgår ett krav på den falska produktens yttre beskaffenhet, som måhända icke med full tydlighet kan anses ligga i själva uttrycket "falsk urkund", nämligen att det förfalskade skall ha en sådan grad av likhet med en äkta urkund att det är något så när sannolikt att en förväxling kan ske eller det förfalskade eljest tagas för äkta. Den falska produkten får sålunda icke ha ett sådant utseende som i och för sig berövar den all tilltro såsom urkund, därför att t. ex. format, papperskvalitet, skrivsätt, utstyrsel i alltför hög grad avviker från vad som är vanligt i fråga om urkunder av det ifrågavarande slaget. På vissa slags handlingar är en alltför klumpigt gjord ändring omedelbart ägnad att förhindra tilltro till handlingen, åtminstone om ändringen icke särskilt blivit bestyrkt på ett tillförlitligt sätt. Uppenbarligen äro de krav, som i detta hänseende kunna ställas på olika handlingar, ytterst varierande. Vad särskilt angår namnteckningar, kräves icke att de äro så lika den ifrågavarande personens äkta namnteckning, att en förväxling därmed är närliggande, ty den falska handlingen kan bliva använd vid förhandlingar med personer, som icke känna den äkta namnteckningen. I det hela är det nu berörda kravet icke av
