Den här sidan har korrekturlästs
267
Urkundsförfalskning.
12: 1

synnerligen stor praktisk betydelse i brottmål, ty alltför klumpiga förfalskningar misslyckas i regel på ett så tidigt stadium och framstå som så föga farliga, att de icke föranleda rättsliga åtgärder. Synpunkten kan enligt förslaget bliva av viss betydelse, när det gäller att bestämma gränsen mellan tjänliga och otjänliga försök; endast de förra äro straffbara enligt 11 §, jfr 3: 1 i förslaget.

Kravet på fara i bevishänseende ersätter det nu i de mot 1 § svarande paragraferna uppställda kravet på att den brottslige skall ha handlat "sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra". Denna förutsättning för straffbarhet är enligt en allmänt rådande åsikt att uppfatta såsom subjektiv, innebärande ett särskilt syfte: utöver att den brottsliga har vanligt uppsåt skall han handla för att åstadkomma nytta eller skada. Om sålunda, enligt domstolens prövning, skada väl varit att befara av en falsk urkunds användning Och förfalskaren insett att sådan skada kunde befaras, men han icke avsett att den skulle inträda, har han icke bort dömas till ansvar (ett belysande exempel i NJA 1934 s. 396). Omvänt skall däremot, om skada icke varit att befara men förfalskaren avsett att åstadkomma sådan, straff inträda. Intetdera synes vara tillfredsställande. Den som med vilja och vetskap åvägabringar en farlig situation bör vid urkundsförfalskning liksom vid många andra brott, t. ex. bedrägeri och förskingring, icke undgå straff därför att han, såvitt kunnat bevisas, icke haft syfte att åstadkomma skada, helst om en sådan verkligen inträffat. Och att, i den motsatta situationen, straffa den blotta onda viljan, såsom den gällande lagen innebär, kan icke anses påkallat. Förslaget har i denna punkt uppställt en objektiv bestämning av brottet, vilken på vanligt sätt skall omfattas av det brottsliga uppsåtet. Härför talar även svårigheten att åstadkomma tillförlitlig utredning om ett särskilt syfte vid sidan om själva uppsåtet.

Frågan om innebörden av den nytta eller skada, vartill enligt den gällande rätten skall finnas syfte, har berett rättstillämpningen avsevärd svårighet. Principiellt råder visserligen enighet om följande. Nyttan behöver icke vara orättmätig i den mening att den skulle motsvaras av rättsförlust eller annan nackdel för någon annan; den behöver icke heller vara ekonomisk. Ej heller skadan behöver avse ekonomiska intressen eller eljest vara av rättslig art. Det behöver sålunda icke heller bestå någon motsvarighet mellan nytta å en sida och skada å en annan. Framför allt gäller, att nyttan för förfalskaren mycket väl kan bestå däri, att han lyckas genomföra någon rättighet eller befrielse från förpliktelse, varå han verkligen har ett giltigt anspråk. Förfalskning av ett skuldebrev för att erhålla betalning för en verkligen bestående fordran, av ett kvitto för att slippa erlägga betalning ånyo eller av ett intyg för att styrka riktiga uppgifter, exempelvis genom att under en vittnesmening till styrkande av en äkta namnteckning teckna diktade namn som vittnen, är utan något tvivel att bestraffa enligt den gällande rätten. Denna ståndpunkt, vars närmare genomförande icke sällan vållat meningsskiljaktighet, är förvisso välgrundad. Vad lagen vill uppnå med bestraffning av förfalskning är, såsom i inledningen till kapitlet