åtgärden innebär fara i bevishänseende. Tvivel hos den handlande om de omständigheter, som han sålunda skall känna till, bliva att bedöma enligt de vanliga reglerna om eventuellt uppsåt; straff skall inträda, om det måste antagas att han skulle ha handlat på samma sätt även ifall han ägt visshet om den omständighet, som låter gärningen framstå såsom brottslig. Enahanda grunder bliva att tillämpa om han är oviss om förekomsten av samtycke eller någon annan omständighet, som undantagsvis skulle kunna göra gärningen strafflös. Något krav på särskilt syfte utöver uppsåtet har icke uppställts, av skäl som ovan blivit berörda.
Såsom närmare utvecklats i inledningen till kapitlet har urkundsförfalskningen i förslaget icke uppdelats på särskilda brott med hänsyn till de olika arter av urkunder, som utgöra föremål för förfalskning. Såväl med hänsyn till föremålet som till talrika andra omständigheter kan tydligen en urkundsförfalskning vara att anse såsom svårare eller lindrigare. Kommittén har icke ansett att några särskilda sådana kännetecken kunna användas för att utan prövning av det konkreta fallet skilja mellan urkundsförfalskning av olika svårhetsgrad. Brottet uppdelas emellertid i tre grader, varav i denna paragraf behandlas den mellersta, d. v. s. sådan urkundsförfalskning som icke är att anse såsom ringa och ej heller såsom grov. De två andra graderna behandlas var för sig i de närmast följande paragraferna; angående gränsdragningen hänvisas till vad som anföres vid dessa.
Straffet för den i 1 § behandlade urkundsförfalskningen av genomsnittlig svårhetsgrad föreslås till straffarbete i högst två år eller fängelse, d. v. s. samma straffskala som i 21: 1 bestämts för bedrägeri. Angående bedömandet av de talrika fall, i vilka urkundsförfalskning utgör medel för bedrägeri eller för annat förmögenhetsbrott, erinras om vad som anförts vid rubriken till detta kapitel. Därom att straffskärpning vid återfall föreslås skola inträda även i fråga om förfalskningsbrott hänvisas till vad som anförts vid 4: 14.
I denna paragraf upptages, i enlighet med den uppställning som kommit till användning i de nya strafflagskapitlen angående förmögenhetsbrott, den lindrigaste graden av det i 1 § behandlade brottet, med benämningen ringa urkundsförfalskning. Med gradindelningen av de viktigaste förmögenhetsbrotten råder överensstämmelse även i fråga om de allmänna grunderna för indelningens genomförande och för dess innebörd. Endast omständigheter vid brottet – objektiva eller subjektiva – få sålunda komma i betraktande såsom skäl för att hänföra ett visst brottsfall till den ena eller andra graden, däremot icke omständigheter i gärningsmannens person av mera varaktig natur, t. ex. ålder, karaktär, sinnesbeskaffenhet, återfall. Varje grad är att bedöma såsom ett särskilt brott, t. ex. i fråga om bestämmande av preskriptionstid. Vad angår åtalsrätten äro förfalskningsbrotten oavsett svårhetsgraden underkastade allmänt åtal.
För att en urkundsförfalskning skall hänföras under 2 § kräves att brottet med hänsyn till samtliga därvid förekommande omständigheter är att
