då, utan den brottsliges uppsåt, ett begagnande för något annat mera förgripligt ändamål ägt rum.
Med de i lagtexten särskilt nämnda fallen kunna ofta vara att likställa andra dem närstående. Det kan t. ex. förekomma att en urkund väl icke i sin helhet är av mindre vikt men förfalskas i någon särskild punkt som är av ringa betydelse (jfr NJA 1919 s. 328) eller att en falsk handling framställes till skydd mot ett krav, som är juridiskt hållbart men ur någon annan synpunkt framstår såsom obehörigt.
Straffsatserna för materiell urkundsförfalskning i den gällande lagen upptaga så gott som alltid endast urbota straff. Blott i ett fall, nämligen då sådan enskild handling som avses i SL 12: 5 förfalskats med användande av diktad persons namn, må dömas till böter. Kommittén har ansett att för dessa fall möjligheten att ådöma böter bör bibehållas. Och sådan möjlighet bör finnas även för åtskilliga andra, hittills icke straffbara fall: då begagnande ej skett, då förfalskningen avsett tillfällighetsurkund eller då den hänfört sig till ett enskilt bevismärke av i och för sig underordnad betydelse. Jämväl för åtskilliga redan straffbelagda fall få de nuvarande straffminima anses alltför höga; i synnerhet gäller detta om urkunden i och för sig är av ringa vikt, t. ex. ofta en militär permissionssedel under fredsförhållanden, bevittnande av en namnteckning eller bestyrkande av en avskrift, särskilt då namnteckningen är äkta eller avskriften riktig. Med hänsyn till dessa och liknande fall bör straffskalan för ringa urkundsförfalskning upptaga böter. Urkundsförfalskning är emellertid i allmänhet ett brott vars straffvärdhet icke får underskattas. Kommittén föreslår därför att fängelse, som uppenbarligen bör ingå i straffskalan, där nämnes först. De skäl, som vid de ringa förmögenhetsbrotten, snatteri m. fl., föranlett en motsatt ordningsföljd, göra sig här icke gällande med samma styrka.
Beträffande förhållandet till 21 kap. hänvisas till vad som anförts vid rubriken till 12 kap.
Här stadgas straff, under beteckningen grov urkundsförfalskning, för sådana fall av urkundsförfalskning, som äro svårare än att de kunna hänföras under 1 §. Angående de allmänna grunderna för avgränsningen och dennas innebörd hänvisas till vad som anförts i motiveringen till föregående paragraf.
Lagtextens andra stycke angiver några exempel på omständigheter, som skola beaktas vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov. Främst ifrågakommer här den förfalskade urkundens art. Sålunda nämnes, att den utgjort statlig eller kommunal myndighets arkivhandling av vikt. Härmed anknytes till de särskilt strängt bestraffade fallen enligt nuvarande SL 12: 1, dock med väsentliga begränsningar. Endast myndigheters, icke särskilda kanske underordnade befattningshavares, inneliggande handlingar omfattas av bestämmelsen. Denna är icke tillämplig blott därför att fråga är om en allmän arkivhandling, utan den individuella handlingen skall vara av vikt,
