Den här sidan har korrekturlästs
276
Brukande av falsk urkund.
12: 4

framställt den falska handlingen går fri från ansvar på grund av bristande tillräknelighet eller uppsåt eller på grund därav att hans åtgärd icke inneburit fara i bevishänseende. Han har t. ex. vidtagit till synes betryggande åtgärder för att förhindra att en eftergjord urkund skulle komma till användning, men detta har mot beräkning skett sedan urkunden blivit frånhänd honom genom en inbrottsstöld; då blir han alltjämt straffri, men brukaren hemfaller under 4 §. Samma resultat inträder, om framställandet av urkunden skett i den oriktiga förmodan, att den i vars namn den skrives lämnat sitt samtycke till förfarandet, men om däremot brukaren äger vetskap om verkliga förhållandet. På förfalskaren själv kan 4 § användas, om denne först ej haft förfalskningsuppsåt och haft urkunden inlåst men sedan begagnar den, eller om han gjort förfalskningen i tro att han har samtycke men sedan släpper ut den fastän han då vet att den andre ej samtyckt. Huruvida en urkund är falsk måste bedömas efter förhållandena vid tiden för dess frambringande. Om en urkund skrivits i annans namn med dennes samtycke i och för begagnande på visst sätt, kan 4 § icke bliva tillämplig på ett brukande som sker sedan samtycket därtill återkallats eller som, t. ex. efter det urkunden stulits, äger rum på ett helt annat sätt än det vartill samtycke lämnats. Ty i intetdera fallet var urkunden vid sin tillkomst falsk och den kan icke sedermera, utan materiell förändring, förlora sin egenskap av äkta urkund.

Gärningen bestämmes i 4 § i första hand såsom begagnande av den falska urkunden. Detta överensstämmer med beskrivningen "brukar" i SL 12: 6, jfr "bruk gjort" i SL 12: 2, "begagnar" i SL 12: 4 och 5. Innebörden härav är att den brottslige skall ha satt urkunden i funktion såsom bevismedel, i regel på ett vilseledande sätt. Det fordras icke att han uppgivit sin besittning eller ens sitt omedelbara innehav av urkunden; att förete en urkund, som man håller i handen, är tillräckligt. Omvänt kräves icke, att urkunden redan skall ha kommit under ögonen på någon, som därigenom skulle vilseledas; det räcker att den för sådant ändamål avsänts, t. ex. med posten (se NJA 1944 s. 440). Enligt vanliga regler om fleras medverkan till brott föreligger emellertid icke ett fullbordat begagnande, om urkunden endast överlämnats till en person som känner dess egenskap att vara falsk och alltså icke skall vilseledas, för att av honom användas till att vilseleda en tredje person. Då sker begagnande först i och med sistnämnda användning. Innan denna ägt rum skulle den, som utlämnar urkunden alltså icke vara straffbar för fullbordat brukande av falsk urkund, och även därefter skulle han i vanliga fall icke kunna straffas såsom gärningsman till brukandet. Gärningsmannastraff enligt denna paragraf synes emellertid vara på sin plats för honom. Med hänsyn till sådana fall har i lagtexten med begagnande likställts att någon för begagnande utlämnar en falsk urkund.

Båda dessa handlingsformer kräva, att den falska urkunden i bokstavlig mening handhaves av den brottslige eller någon som därtill föranletts av honom. I fråga om arkivhandlingar och andra inneliggande urkunder räcker det alltså icke att urkunden åberopas utan att företes, eller att eljest