någon hänvisas därtill. Först då sådana åtgärder föranlett att någon undersökt urkunden eller åtminstone låtit förflytta den för undersökning, kan straff inträda. Det har icke ansetts av behovet påkallat att i gärningsbeskrivningen särskilt inrymma även förstnämnda ganska sällsynta fall;[1] de bliva ofta att bedöma såsom straffbara försök enligt 11 §. Att åberopa en urkund genom företeende av avskrift därav kan icke anses såsom ett brukande av själva urkunden; överensstämmer avskriften icke med den äkta urkunden, kan ansvar för missbruk av urkund enligt 13: 11 ifrågakomma, om avskriften är vidimerad eller framställd på sådant särskilt sätt, som angives i sistnämnda lagrum.
Av det nyss sagda framgår, att begagnandet för att vara straffbart icke behöver ha lyckats, d. v. s. att ingen behöver ha blivit vilseledd. Den som vid ett försök att erhålla kredit mot en falsk lånehandling omedelbart avslöjas, är straffbar enligt paragrafen. Men det måste fasthållas, att urkunden skall ha begagnats i egenskap av falsk, nämligen så att någon har blivit utsatt för fara genom denna beskaffenhet hos handlingen. Om någon med vetskap att vissa införingar i en protokolls- eller räkenskapsbok äro förfalskade, företer boken och till bevisning åberopar dess innehåll endast i helt andra delar, kan han icke anses ha brukat falsk urkund (jfr Thyrén VI s. 161). Motsvarande spörsmål kan uppkomma även beträffande urkunder av mindre omfång, såsom skuldebrev och dylikt. Dä en partiell förfalskning av en dylik handling är utan varje betydelse i det sammanhang, vari handlingen företes och åberopas, föreligger icke någon straffbar gärning. Har, såsom ej alltför sällan inträffar, utfärdaren av ett skuldebrev anmodat borgenären att själv anskaffa namnunderskrifter under en vittnesmening och därefter denne själv tillskrivit namn å föregivna vittnen, kan icke på grund härav 4 § bliva tillämplig på borgenären, därför att han senare företer skuldebrevet för gäldenären vid krav å det förskrivna beloppet; väl däremot om han söker få skuldebrevet belånat i någon penninginrättning eller ingiver det till inskrivningsdomare med begäran om inteckning.
Vad senast anförts torde följa av textens uttryck "begagna falsk urkund", men ställes utom tvivel genom den uttryckligen angivna förutsättning för straffbarhet, som består i att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Denna begränsning av det straffbara området är uppenbarligen i lika mån erforderlig för brukande som för den egentliga förfalskningsåtgärden. Angående bestämningens närmare innebörd hänvisas till vad därom yttrats under 1 §. Här bör framhållas, att fara i bevishänseende, såsom nyss berörts, kan föreligga vid själva förfalskningen men likväl saknas vid ett brukande, som ligger i tiden senare, eller tvärtom vara att antaga i fråga om brukandet men icke i fråga om förfalskningsåtgärden. Om en falsk handling framställts för att användas endast på skämt och förvarats på ett betryggande sätt, så att 1–3 §§ icke äro tillämpliga på framställandet därav, är det sålunda möjligt att begagnande av handlingen genom någon som obehörigen satt sig i besittning därav blir att bestraffa jämlikt 4 §.
- ↑ Thyrén VI 1 § upptager i tredje stycket straff för den som åberopar falsk arkivhandling.
