lagtexten giva någon närmare bestämning av begreppen penningsedel eller mynt. Det fordras endast att sådant betalningsmedel skall vara gällande. Detta krav bör uppfattas såsom syftande på ett faktiskt förhållande. Ett mynt som ej vidare är lagligt betalningsmedel bör t. ex. ändock åtnjuta skydd mot förfalskning, om det å någon ort faktiskt fortfarande allmänt användes såsom betalningsmedel, såsom länge förekommit i vissa sydeuropeiska länder med äldre myntsorter. Redan den gällande lagen likställer inländska och utländska mynt och även sedlar. Det överensstämmer med den ståndpunkt som förslaget intagit i fråga om andra bevismedel att bibehålla denna likställighet.
Den egentliga penningförfalskningen regleras i första stycket. Såsom straffbar gärning angives i fråga om sedel att sådan eftergöres eller annorledes förfalskas; i fråga om mynt nämnes även att det minskas. Med eftergörande avses att man tillverkar falsk sedel eller falskt mynt. Det är icke avgörande om man använder samma material som är föreskrivet för äkta mynt. Ett mynt kan nämligen vara falskt, även om det till sammansättning och storlek i allo motsvarar ett äkta mynt och alltså har samma metallvärde som detta. Avgörande är däremot om tillverkningen sker av någon som är därtill behörig. Om en sådan person utför tillverkningen i enlighet med erhållna instruktioner, måste produkten anses som äkta, även om tillverkaren haft för avsikt att den icke skulle komma att utgivas i vederbörlig ordning utan av honom olovligen användas för egen räkning. Det måste emellertid även anses att ett mynt som tillverkats av därtill behörig person är falskt, om det icke uppfyller stadgade krav i fråga om vikt och halt. För ett äkta mynt väsentligt är nämligen icke blott. såsom i fråga om urkunder och märken som avses i 7 §. dess skrift eller prägling innehållande vissa tecken utan även själva föremålets fysiska beskaffenhet. Såsom en särskild form av förfalskning upptages att man minskar ett äkta mynt; jämför stadgandet i SL 12: 13 om den som i bedräglig avsikt filar eller klipper guld eller silvermynt eller det eljest på något sätt minskar. Utom genom mekaniska åtgärder kan mynt minskas även genom att på kemisk väg någon värdefull beståndsdel av myntsubstansen avlägsnas. Slutligen nämnes förfalskning på annat sätt av sedel eller mynt. Härmed avses att man förändrar ett förut existerande äkta mynt; som exempel kunna tjäna de i den gällande lagen särskilt omnämnda gärningsformerna att man giver åt ringare mynt sken av det som högre är, t. ex. att nickelmynt försilvras, eller att man å sedel som upphört att gälla utplånar tecken varigenom sådant utmärkes eller eljest därmed vidtager åtgärd varigenom sken av giltig sedel däråt beredes.
I motsats till urkundsförfalskning uppställes i fråga om penningförfalskning intet krav på att åtgärden skall ha medfört fara i bevishänseende eller dylikt. Förslaget överensstämmer härutinnan med den gällande rätten. Det måste anses att varje förfalskning av penningar erbjuder en viss fara för missbruk, bland annat därför att penningarna till skillnad från de flesta urkunder äro användbara i var mans hand och att det, även om tillverkaren någon gång icke haft för avsikt att sätta det förfalskade i omlopp, så gott
