åtskilliga fall. Härom meddelas föreskrift i första styckets andra punkt. Här upptages en lägre straffbar grad av brottet med ett straff av straffarbete i högst två år eller fängelse. Denna skala skall tillämpas om den brottslige ej hade uppsåt att det förfalskade skulle utprånglas. Dessa fall motsvara nära de i den gällande rätten särskilt lindrigt behandlade fall i vilka den brottslige icke handlat i bedräglig avsikt. I förslaget användes dock ej ordet avsikt, vilket blott anger det direkta uppsåtet, syftet, utan ordet uppsåt, vilket jämväl omfattar eventuellt uppsåt. Avgörande skall alltså ej vara beskaffenheten av det brottsliga syftet, och för hänförande under det lindriga straffet kräves frånvaro av varje slags uppsåt att utprångling skulle komma att ske. Emellertid skall samma lindriga straffsats komma till användning så snart brottet är ringa. När detta är fallet angives ej närmare. Tydligt är att hit böra hänföras sådana fall, där en förfalskning är ringa i den meningen att den avsett obetydligt värde, såvitt angår de förfalskade myntens antal och valör. Även bör beaktas om det förfalskade ej utgivits eller begagnats.
Utprångling av falska penningar belägges med straff i andra stycket. Denna bestämmelse skall icke tillämpas på den som själv är förfallen till ansvar för förfalskning enligt första stycket. Utprångling innebär att det förfalskade utgives såsom äkta under vilseledande av den som mottager det. Även i fråga om utprångling kräves för straffbarhet att den skyldige handlat med uppsåt. Det fordras icke att han velat med utprånglingen föröva bedrägeri i egentlig mening. Sålunda kräves icke att han erhållit valuta för de falska penningarna; även om dessa bortgivits såsom gåva inträder straff. Ty även i sådant fall är gärningen ägnad att framdeles medföra skada. Straffet för utprångling är, liksom enligt den gällande rätten, i allmänhet detsamma som för själva förfalskningen. För ett särskilt fall bör dock ett lägre straff föreskrivas. I SL 12: 17 stadgas att den som blivit med falskt mynt eller med falsk penningsedel bedragen och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan utgivit skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst två år med möjlighet att i ringare fall döma till böter. Detta fall är uppenbarligen förtjänt av betydligt lindrigare straff än vanlig utprångling av falska penningar. Den som under angivna förhållanden vidarebefordrar det förfalskade är nämligen i någon mån att anse såsom ursäktad. Ytterligare är att märka, att den skada som genom förfarandet kan åstadkommas i varje särskilt fall är jämförelsevis obetydlig. Förslaget upptager därför för dessa fall allenast fängelse eller böter. Förutsättningen angives på det sätt att den brottslige skall ha själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta: det kräves sålunda icke att han skall ha varit föremål för något bedrägeri i egentlig mening. Det räcker emellertid icke att han mottagit det förfalskade av någon annan med vetskap om att denne befunnit sig i den situation, som avses i bestämmelsen.
Ett påtagligt praktiskt behov föreligger jämväl av straff för att anskaffa eller till riket införa falsk sedel eller falskt mynt. Penningförfalskning. åtminstone av mera allvarligt slag, är skäligen sällsynt i vårt land. Emellertid kunna förekomma fall där detta brott tager formen av en väl planlagd och
