transporten förfares på ett sätt som bort föranleda ökning av den erlagda postavgiften. såsom att innehållet ökas eller en öppen försändelse tillslutes.
I andra stycket upptages en föreskrift att med egentlig märkesförfalskning, som avses i första stycket, likställes att någon begagnar eller för begagnande utlämnar något som blivit förfalskat på förut angivet sätt. Denna bestämmelse är ett motstycke till vad i 4 § och 6 § andra stycket föreslagits angående falska urkunder och falska sedlar eller mynt och har sin förebild i SL l2: 8. Begagnande innebär, såsom vid 4 § blivit utvecklat, att den brottslige skall ha satt det förfalskade i funktion på ett vilseledande sätt; angående den närmare innebörden härav hänvisas till motiven till sistnämnda lagrum. I förevarande paragraf märkes, att begagnandet kan avse såväl ett falskt självständigt märke, t. ex. ett frimärke, som ock ett märkt eller stämplat föremål. Här bör framhållas att begagnandet naturligen icke behöver innebära ett försök att erhålla valuta för det förfalskade eller att eljest överföra det till ny innehavare. Det kan ske genom att ett märkt föremål användes enligt sin vanliga bestämmelse, t. ex. en vikt vid Vägning. Dock måste härvid fordras att någon utomstående intressent är närvarande, såsom då vägning sker av en vara vid försäljning till en på stället befintlig köpare. Om ingen sådan intressent är närvarande då en vara med undervikt iordningställes för fullgörande av en leverans, kunde brist i varans mängd lika väl ha åvägabragts på annat sätt, såsom genom minskning av en först riktigt uppvägd kvantitet; den använda viktens egenskap att vara falsk spelar alltså icke någon avgörande roll. En annan sak är, att om en falskeligen stämplad vikt användes vid uppvägning åt en närvarande kund, detta kan bliva straffbart såsom begagnande av falsk kontrollmärkning, även om vikten i och för sig har föreskriven tyngd, jfr ovan. – Att med begagnande bör likställas utlämnande till begagnande föranledes här av enahanda skäl som berörts vid 4 §. Att anskaffa eller till riket införa förfalskade föremål, som i denna paragraf avses, kan jämlikt 3: 2 i förslaget straffas såsom förberedelse till begagnande därav. – Det har, liksom i den gällande rätten, icke funnits påkallat att i denna paragraf stadga särskilt nedsatt straff för den som själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, jfr 7 §. Sådana fall förekomma nämligen här endast mycket sällan och äro icke lika ursäktliga i fråga om de här behandlade objekten som då det gäller falska penningar. De föreslagna straffsatserna erbjuda ock möjlighet att i nödig utsträckning beakta de fall av denna art, som någon gång kunna förekomma.
Liksom i fråga om urkunder uppställer förslaget i 7 § den förutsättningen för straffbarhet, att åtgärden skall innebära fara i bevishänseende. Detta gäller både om egentlig förfalskning och om begagnande eller utlämnande därför. Visserligen gäller beträffande vissa hithörande objekt, t. ex. vissa allmänt gångbara värdemärken, att förfalskning så gott som alltid medför fara i bevishänseende, på samma sätt som fallet är beträffande falska penningar, i fråga om vilka detta krav icke funnits böra särskilt uppställas. Det kan emellertid icke anses nödigt att söka genom straffhot bidraga till att
