Den här sidan har korrekturlästs
303
Förfalskning av fast märke.
'12: 10

sedermera undergått endast obetydliga ändringar. År 1917 utvidgades det, i samband med ändrade bestämmelser om sättet för utmärkande av ägogränser vid lantmäteriförrättningar, till att omfatta utom egentliga gränsmärken även märke av varaktig beskaffenhet, som blivit utsatt vid plan- eller höjdmätning. Därefter har år 1942 i paragrafen införts en bestämmelse om straff för försök, vilken vidare beröres här nedan under 11 §.

Grundläggande bestämmelser om ifrågavarande märken äro meddelade i den privaträttsliga lagstiftningen. Sålunda innehålla lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad och lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet flerstädes stadganden att rågångar och andra ägogränser skola varaktigt utmärkas på marken. Närmare föreskrifter finnas i kungl. förordningen den 17 december 1920 angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. och i därtill hörande tillämpningsbestämmelser. Motsvarande stadganden finnas i vattenlagen angående vattenmärke till utmärkande av tillåten dämningshöjd eller till betecknande av det vattenstånd, under vilket vattnet ej må sänkas (2 kap. 27 §, jfr 11 kap. 64 §, 14 kap. 6 §). Vattenlagen innehåller även i 13 kap. 14 § en straffbestämmelse till skydd för vattenmärken m. m. Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut om byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering eller rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför sig, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader (lydelse enligt lag den 5 maj 1939). Skadegörelse på ifrågavarande märken kan vara att bestraffa enligt SL 19: 20, någon gång enligt SL 19: 15, eller enligt förslaget 24: 1 och följande. Såsom under förarbetena till vattenlagen framhållits, avser den däri upptagna straffbestämmelsen icke att ersätta SL 12: 11; den skall tillämpas därest gärningsmannen icke kan överbevisas att ha begått gärningen i sådant syfte eller under sådana förhållanden, att straff enligt SL 12: 11 kan ådömas.

Det är tydligt, att ifrågavarande gräns- och vattenmärken m. fl. liknande märken alltjämt *äro i behov av straffskydd med hänsyn till de intressen, som i allmänhet ligga till grund för straffbestämmelserna om förfalskningsbrott. Förstörande av sådant märke kan sakna betydelse i bevishänseende och utgör då icke svårare brott än skadegörelse. Men förstörandet kan också leda till att den med märket avsedda bevisningen omöjliggöres eller försvåras, eller verka vilseledande så att ett oriktigt förhållande kan komma att anses bevisat. Om ett märke falskeligen anbringas, är en verkan av sistnämnda art närliggande. I sådana fall bör straff inträda för förfalskningsbrott och drabba med en efter brottets art avpassad svårhetsgrad. Ett stadgande av sådan innebörd har upptagits i förevarande paragraf av förslaget. Liksom enligt den gällande rätten har det ansetts, att de ifrågavarande märkena äro av en så säregen beskaffenhet, att de icke lämpligen kunna behandlas i omedelbart samband med de i föregående paragrafer straffskyddade formerna av märken. Uppdelningen i offentliga och enskilda märken (jfr 7 §) är icke av omedelbar betydelse för gräns- och vattenmärken,