Den här sidan har korrekturlästs
306
Försök.
12: 11

de böra bestraffas redan å försöksstadiet. Härför talar även att framställandet av falskt bevisningsmedel ofta, i synnerhet om det är avsatt att verkställas i större omfattning. t. ex. i fråga om mynt och sedlar samt vissa märken. kräver särskilda hjälpmedel och ett omständligt tillvägagångssätt. I dylika fall kan gärningen nämligen redan före åstadkommandet av någon färdig wodukt både ha ådagalagt ett fast brottsligt uppsåt och inneburit betydande objektiv fara, varför en bestraffning av försök kan framstå såsom i hög grad påkallad. Redan förberedelse bör vid brott av denna typ vara straffbar; härom hänvisas till 3: 2 i förslaget. Ett skäl mot bestraffning av försök till förfalskning kan synas ligga däri, att brottet gemenligen är fullbordat innan ännu någon skada åstadkommits, nämligen om man tänker på förmögenhetsskada genom bedrägeri eller liknande brott. Denna tankegång torde förklara att försök till förfalskningsbrott i äldre rätt ofta icke varit straffbart. Emellertid innebär denna uppfattning, såsom i inledningen till kapitlet framhållits, ett misskännande av förfalskningens väsen. Detta består icke i kränkningen av någon särskild rättighet utan i brottets egenskap att innebära en fara för de för samhället viktiga bevismedlens funktion i allmänhet.

Strafflagen upptog enligt den ursprungliga lydelsen av 12 kap. icke något stadgande om bestraffning av försök i vanlig mening. Dock var utprångling av falska mynt eller sedlar straffbar redan då bedrägeriet yppats innan skada skett, och i visst fall likställde lagen med utgivande av falsk penning att man sökt utgiva den, SL 12: 16, 17.

Den utvidgning av bestraffningen av försök till brott inom olika delar av strafflagen, som ägde rum år 1942 i samband med lagstiftningen om förmögenhetsbrott, berörde även SL 12 kap., visserligen endast i ringa utsträckning. Nyssnämnda bestämmelser i SL 12: 16 och 17 erhöllo ändrad avfattning, i det att däri stadgades straff för försök till utprångling eller till utgivande av falska penningar, varmed den skyldige själv blivit bedragen, i enlighet med de allmänna reglerna i SL 3: 13. Denna ändring innebar icke någon utvidgning av det straffbara området, utan hade en motsatt innebörd. Enligt den ursprungliga avfattningen skulle nämligen straff inträda även om försöket var otjänligt eller frivilligt tillbakaträdande ägt rum, medan de nya bestämmelserna föranleda straffrihet i dylika fall. Vad angår dokumentförfalskning infördes straff för försök till förfalskning av allmänna arkivhandlingar samt av gräns- och vattenhöjdsmärken, SL 12: 1 och 11. Till stöd härför anfördes bl. a., att de ifrågavarande objekten ofta äro av synnerlig betydelse för viktiga intressen och svåra, ibland omöjliga, att efter en förfalskning återställa i behörigt skick eller ersätta med andra. På grund härav vore ofta även förstörande av bevismedlet straffbart såsom förfalskning. Först genom bestraffning av försök skulle möjliggöras inskridande med straff på ett tillräckligt tidigt stadium. Gärningsmannens förehavande vore desto mera förtjänt av repression redan på detta stadium, som det i regel torde innebära ett angrepp å föremål som ej befunne sig under hans rådighet.

I de sakkunnigas motiv till lagstiftningen om försök (SOU 1940: 19 s. 67 f.)