är självklar beträffande undertryckande av urkund, eftersom detta brott även såsom fullbordat endast kan avse urkund, varöver den skyldige leka äger förfoga. Beträffande innebörden av sistnämnda uttryck hänvisas till vad vid 5 § anförts.
Försök till brukande av falsk urkund, 4 §, är såsom tidigare blivit erinrat av jämförelsevis mindre praktisk betydelse. Emellertid torde följdriktigheten kräva att även sådana försök bliva straffbara. Ett sådant försök äger rum efter det själva förfalskningen redan blivit straffbar såsom fullbordad och det utgör ett mera framskridet steg mot ett avslutat angrepp på bevismedelsfunktionen. Även här böra tydligen ringa fall undantagas. Som exempel på ett straffvärt försök kan tjäna det fall, att någon söker förmå en annan person, som är ovetande om förfalskningen, att för begagnande mottaga en falsk urkund, men misslyckas härmed.
Penningförfalskning, 6 §, bör enligt kommitténs mening städse bestraffas redan såsom försök. Avgörande härför är, utom brottets svåra beskaffenhet, det inledningsvis framhållna förhållandet, att försöksstadiet ej sällan är långvarigt och att det brottsliga uppsåtet ofta därunder framträder med mycken tydlighet. Av vikt är ock att försök ej sällan är lättare att leda i bevis än det fullbordade brottet. Tillräcklig utredning om det senare kan ofta ej anses föreligga, om icke gärningsmannen ertappats med att innehava färdiga förfalskningsprodukter; men detta är jämförelsevis lätt att undvika. Den sist anförda synpunkten gör sig med särskild styrka gällande i fråga om den gärningsform som avses i 6 § andra stycket; den som utprånglar falska penningar, lärer betydligt lättare ertappas vid ett misslyckat försök än efter ett med framgång genomfört fullbordat brott. Därför bör även denna gärningsform bestraffas å försöksstadiet; jämför vad ovan anförts om den nuvarande lydelsen av SL 12: 16. Även om den skyldige själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta och sålunda skulle erhålla ett ganska lindrigt straff för det fullbordade brottet, bör försöket vara straffbart, liksom enligt nuvarande SL 12: 17, ty det är måhända företrädesvis försöket, som kan bliva föremål för beivran. Även eljest böra ringa fall vara inbegripna under försöksbestraffningen på grund av penningförfalskningens höggradiga farlighet.
I viss mån samma synpunkter som beträffande penningförfalskning kräva beaktande i fråga om märkesförfalskning, 7 §. Även detta brott bör alltså vara straffbart såsom försök. Dock synes här kunna göras undantag för ringa fall, däribland dem i vilka den brottslige själv mottagit det förfalskade i tro att det var äkta.
Slutligen bör förfalskning av fast märke enligt 10 § bestraffas på försöksstadiet, liksom för närvarande är fallet enligt SL 12: 11. Emellertid bör även här, med avvikelse från den gällande rätten, vidtagas den begränsning att försök till brott, vilket såsom fullbordat skulle vara att anse som ringa, icke skall vara straffbelagt.
Den närmare innebörden av det straffbara försöket ävensom bestraffningen därav regleras i 3: 1 i förslaget, vartill här hänvisas. Endast följande må
