av obetänksamhet eller vårdslöshet á ed avgivit eller med ed bekräftat osann utsaga. Tyska strafflagen Q 168 stadgar likaledes straff för mened som begås av oaktsamhet. Enligt den straffrättskommission, som är sysselsatt med att utarbeta förslag till ny tysk strafflag, bör bestämmelsen begränsas till att avse grov oaktsamhet.
Även enligt svensk rätt förekommer i vissa fall straff för den som av oaktsamhet avgiver osann utsaga. Enligt SL 23: 3 straffas sålunda gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. Ansvar inträder i dessa fall oavsett huruvida oriktig uppgift beedigats. Det må jämväl erinras om att skattestrafflagen stadgar straff för den som av grov oaktsamhet deklarerar för lågt.
Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att mened straffbelägges även i oaktsamhetsfall, dock blott där oaktsamheten är grov. I förevarande paragraf har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att gärning, som skulle varit att bedöma enligt 1 § om den skett uppsåtligen, blir att straffa enligt en i jämförelse med 1 §:s lägre straffskala, där gärningen förövats av grov oaktsamhet. Straffet har satts till fängelse eller böter. Till jämförelse må nämnas, att vårdslös deklaration enligt skattestrafflagen bestraffas med böter, efter särskild skala, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Såsom brottsbeteckning föreslås ovarsam edsaga. Att, såsom i den vetenskapliga litteraturen brukas och även här ovan skett, benämna brottet. oaktsam mened synes ej fullt egentligt, då ordet mened enligt det allmänna språkbruket torde avse uppsåtlig gärning.
Det är givet, att bestämmelsen om ovarsam edsaga beträffande vittnen företrädesvis kommer till tillämpning där någon förtigit ett faktum som han bort inse att han enligt sin ed varit pliktig att omtala. Att förtigandet ej kan anses ha skett uppsåtligen kan bero på att edsavläggaren icke insåg att eden omfattade att han skulle lämna uppgift i detta hänseende. Bestämmelsen kan emellertid någon gång även vara att tillämpa vid oriktig positiv uppgift, såsom då ett vittne lämnar en uppgift utan att betänka att han i själva verket icke har kännedom om det förhållande uppgiften avser. Såsom exempel må anföras, att vittnet uppger en person hava varit närvarande vid ett visst tillfälle, ehuru vittnet vid detta tillfälle blott iakttagit vissa personer som kort förut varit i sällskap med denne. Sanningsplikten är emellertid begränsad till vad som omfattas av edens innehåll. Enligt gällande rätt innehåller vittneseden icke något löfte att meddela annat än det vittnet vid vittnesmålets avläggande har sig bekant och annorlunda torde vittneseden icke heller enligt nya rättegångsbalken vara att uppfatta, ehuru rätten enligt 36: 8 nämnda balk må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret gäller genom att granska för honom tillgängliga räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, om sådant kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet. Om påföljd för vittne som ej
