Syftet med bestämmelserna om ansvar för mened och närstående brott är att värna edens trovärdighet, men detta syfte gör sig ej med samma styrka gällande beträffande sådana delar av utsagan, vilka icke tjäna som bevismedel. För gällande rätt har det hävdats, att straffansvaret ej omfattar osann vittnesutsaga angående ett faktum som icke vare sig ensamt eller tillsammans med annan förefintlig bevisning är ägnat att utöva någon som helst inverkan på utgången av målet.
Enligt kommitténs mening är det önskvärt, att det i lag närmare anges huru långt straffansvaret sträcker sig i förevarande hänseende. Regleringen av denna fråga bör enligt kommitténs uppfattning utgå från den ståndpunkten att vad under ed säges skall vara sant oavsett vilken betydelse det har för den rättssak som föranlett edsutsagan. Det vore betänkligt om vittnen och andra som höras under ed av lagen föranleddes att intala sig att de ej behövde tala sanning om sådant som de ansåge icke ha betydelse för saken. De äga långtifrån alltid förutsättningar att bedöma, huruvida ett visst faktum är relevant, och därtill kommer, att de böra anses skyldiga att lämna sanningsenliga svar på frågor som ej ha direkt betydelse för saken men äro av värde för att pröva deras trovärdighet. Att ett vittne självt tror att en omständighet är helt betydelselös bör därför ej ovillkorligen fritaga vittnet från ansvar.
Med stöd av dessa överväganden föreslår kommittén, att det nyss berörda stadgandet om straffminskning eller straffrihet utsträckes till att omfatta även det fall att någon avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om något som varit av liten eller ingen betydelse för saken. Därigenom lämnas det till domstolens prövning att, där oriktighet i edsutsaga hänför sig till irrelevant omständighet, nedsätta straffet eller fria från straff. Som exempel på fall, där den ifrågavarande bestämmelsen kan vara att tillämpa, må nämnas, att ett vittne av fåfänga lämnar oriktig uppgift om sin ålder eller sysselsättning eller att ett vittne talar osanning om en biomständighet, som av vittnet framdrages endast för att göra berättelsen mera intressant eller för att ställa vittnet i en på något sätt mera fördelaktig dager.
Beträffande paragrafen i dess helhet gäller, att den kompletterar de föregående paragraferna med vissa undantagsbestämmelser, vilkas tillämplighet är beroende av en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Undantagsbestämmelserna kunna vara tillämpliga utan att det behöver visas att den som avgivit den osanna edsutsagan gjorde det med vetskap om att förhållandena voro sådana att han äger åberopa paragrafen. Ett vittne, som ägt vägra yttra sig om ett visst sakförhållande av beskaffenhet att röja att en anförvant till vittnet förövat brott men ändock uttalar sig i denna del och därvid talar osanning, kan sålunda komma i åtnjutande av det lindrigare bedömandet enligt paragrafen, även om det icke skulle vara ådagalagt att osanningen föranletts av önskan att freda anförvanten från ansvar för brottet. Och ett vittne, som lämnar en osann uppgift i ett betydelselöst hänseende, kan likaledes bedömas enligt förevarande paragraf, även om vittnet ej skulle ha insett uppgiftens bristande betydelse. Att sålunda straffminskning
