eller straffrihet enligt paragrafen kan ifrågakomma på grund av att omständigheterna rent objektivt sett äro sådana som i paragrafen angivas och utan att det behöver föras bevisning angående uppgiftslämnarens subjektiva inställning står i överensstämmelse med förslagets ståndpunkt att icke straffbelägga den s. k. subjektiva meneden, d. v. s. sann utsaga som edsavläggaren tror vara osann.
Omvänt gäller att den, som avger osann edsutsaga i tro att han med stöd av paragrafen straffritt kan göra detta, icke på den grund kommer i åtnjutande av det lindrigare bedömandet, såvida icke fallet objektivt sett är sådant som avses med paragrafen. Ett vittne, som tror sig ha rätt att vägra yttra sig om ett visst sakförhållande, bör begära att slippa uttala sig därom, och om vittnets begäran icke bifalles och vittnesmålet därför avlägges, kan vittnet icke till befrielse från menedsansvar åberopa, att vittnet ändock trodde sig ha rätt att vägra vittna. Och ett vittne som lämnat en osann uppgift äger icke till sitt fredande anföra, att uppgiften enligt vittnets mening var helt betydelselös, om detta i själva verket icke var förhållandet. Vid straffmätningen enligt 1 eller 2 § bör emellertid naturligtvis hänsyn tagas till vittnets uppfattning av sin vittnesplikt.
Den straffminsknings- eller straffrihetsgrund som uppställes i förevarande paragraf skall för att vara tillämplig föreligga hos den som avgiver edsutsagan. Att en anstiftare haft rätt att vägra yttra sig angående den omständighet varom edsavläggaren ljuger fritager sålunda icke anstiftaren från fullt ansvar, liksom icke heller den omständigheten att anstiftaren, såsom naturligtvis ofta år fallet, själv är part i målet. Å andra sidan kan även en anstiftare komma i åtnjutande av det lindrigare bedömandet enligt paragrafen. om denna är tillämplig på edsavläggaren.
Såsom utvecklats vid kapitelrubriken böra falskt åtal och liknande brott uppfattas såsom närbesläktade med mened. Liksom mened innefattar ett falskt åtal att någon förvanskar sanningen under sådana förhållanden att samhället icke kan underlåta att ingripa med straff. Med mened har det falska åtalet även det gemensamt, att den osanna utsagan avgives till rättsvårdande myndighet och därför är ägnad att vilseleda statens judiciella verksamhet. Den karaktär av angrepp mot enskild, som mened i regel har, utmärker i ännu högre grad det falska åtalet. I gällande rätt har denna egenskap skjutits i förgrunden genom att falskt åtal behandlats i SL 16 kap. tillsammans med ärekränkningsbrotten. Enligt kommitténs uppfattning bör emellertid denna egenskap hos det falska åtalet väl tillmätas betydelse vid utformningen av brottsbeskrivningarna och bestämmandet av straffsatserna men icke föranleda, att falskt åtal upptages bland brotten mot enskild.
Enligt SL 16: 1 straffas den, som falskeligen tilltalar annan för brott eller genom falsk angivelse åstadkommer åtal mot annan, med straff som alltefter straffsatsen för det brott åtalet eller angivelsen avser varierar från
