Den här sidan har korrekturlästs
334
Obefogat åtal.
13: 6

Straffet, som enligt gällande lag 16: 4 och 5 är straffarbete i högst två år, fängelse i högst sex månader eller böter, alltefter effekten av åtalet, torde i likhet med vad som skett i 5 § böra i lagen bestämmas utan särskilt avseende på effekten. Straffmaximum torde kunna sänkas till fängelse i två år och straffsatsen sålunda bestämmas till fängelse eller

Huruvida den som ådragit sig ansvar för obefogat åtal därjämte skall förpliktas ersätta den tilltalades rättegångskostnader bedömes enligt processrättsliga regler. Att ingå på dessa faller ej inom kommitténs arbetsuppgift. De av kommittén föreslagna straffrättsliga bestämmelserna torde icke bringa frågan om ersättning för rättegångskostnaderna i ändrat läge.

Beträffande förhållandet mellan ifrågavarande brott och ärekränkning äger vad vid 5 § anförts angående förhållandet mellan falskt åtal och sistnämnda brott motsvarande tillämpning. Jämväl i fråga om medverkan till obefogat åtal må hänvisas till framställningen vid 5 §.


7 §.

I 16 kap. SL stadgas ansvar förutom för falskt eller obetänksamt åtal jämväl för angivelse, som sker av argt uppsåt eller ock endast av obetänksamhet. Med angivelse likställes att någon, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen förebringar besvärande omständigheter, så att åtal vid domstol därå följer, eller i avsikt att komma tilltalad person på straff undanröjer bevis för hans oskuld eller mot honom falskeligen förebringar besvärande omständigheter. Ansvar drabbar icke den, som prövas ha haft sannolika skäl till angivelsen eller den därmed likställda åtgärden.

Uttalanden till myndighet, vilka icke avses med dessa bestämmelser, kunna vara att bestraffa enligt de i 16 kap. SL upptagna straffbestämmelserna för ärekränkning. Att annorledes än genom angivelse inför polis- eller åklagarmyndighet tillvita annan ett brott kan sålunda medföra ansvar för förtal enligt SL 16: 7, och detsamma gäller en tillvitelse inför myndighet, som icke äger upptaga angivelser. Även den som, utan att väcka åtal, för talan vid domstol på grund av föregivet brott t. ex. med yrkande om skadestånd kan vara att straffa för förtal. Ansvar för förtal förutsätter, att beskyllningen skett uppsåtligen, men det behöver icke styrkas, att den varit osann. Tvärtom gäller, att den som framställt beskyllning om brott drabbas av ansvar därför, såvida han ej kan bevisa att den varit sann. För att förebringa sådan bevisning hänvisas han att föranstalta om särskild rättegång angående det brott som beskyllningen avsåg.

I närmast föregående båda paragrafer har kommittén upptagit bestämmelser om ansvar för falskt eller obefogat åtal. Av skäl som anförts vid 5 " finner kommittén ej motiverat att såsom skett enligt gällande rätt med åta 5 stort sett jämställa angivelse. Enligt kommitténs uppfattning böra påståenden om brott, vilka annorledes än genom åtal ske till offentlig myndighet som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, underkastas en enhetlig reglering oavsett huruvida de ske genom formlig angivelse. En ledande synpunkt bör därvid vara, att de som äga kännedom om brott icke skola genom straffhot avskräckas från att begära myndigheternas hjälp mot