privat samtal är sålunda icke tillräckligt för straff enligt denna paragraf men kan naturligen medföra straff för förtal. Brottet är fullbordat i och med lämnandet av uppgiften. Att myndigheten, måhända emedan uppgiften ej anses trovärdig, icke vidtager någon åtgärd i saken hindrar ej, att uppgiftslämnaren fälles till ansvar.
Till de myndigheter som avses i paragrafen hör icke domstol. För falskt eller obefogat åtal finnas straffbestämmelser i de båda närmast föregående paragraferna, och för osanna uppgifter under ed inför domstol stadgas ansvar i de inledande paragraferna i kapitlet. Att därutöver i detta kapitel upptaga bestämmelser om osanna uppgifter inför domstol har icke synts kommittén påkallat. Den som inför polis- eller åklagarmyndighet såsom målsägande med orätt tillvitar annan ett brott kan därför bliva att fälla till ansvar enligt förslagets förevarande kapitel men ej den som, där allmänt åtal kommit till stånd, blir inkallad inför domstolen såsom målsägande och därvid, utan att själv ha biträtt åtalet, sanningslöst beskyller den tilltalade för brottet. Till motivering av denna ståndpunkt må framhållas, att en beskyllning av målsäganden i ett redan anhängigt mål har ringa bevisvärde och därför är föga ägnad att påverka målets utgång, medan motsvarande beskyllning, framställd till polis- eller åklagarmyndighet på ett tidigare stadium, lätt kan föranleda åtgärder av myndigheten som lända den beskyllde till avsevärt men. Om ansvar stadgades för sanningslösa uttalanden av målsägande inför domstol, skulle emellertid målsägandens utsaga i målet erhålla större bevisvärde. Ett införande av sådant ansvar skulle i själva verket innebära, att man tilläte målsäganden att avgiva en berättelse under viss garanti för trovärdighet, något som skulle skänka honom en i förhållande till den tilltalade alltför gynnad ställning. Det är av hänsyn till denna synpunkt, som målsägande enligt nya rättegångsbalken icke må höras som vittne och ej heller underkastas förhör under sanningsförsäkran (se NJA II 1943 s. 459 f. och 492). – Den som utan att yrka ansvar för talan på grund av föregivet brott kan emellertid liksom enligt gällande rätt vara att straffa enligt ärekränkningsbestämmelserna i 16 kap. SL. På dessa bestämmelser har kommittén ansett sig icke nu kunna ingå.
Gärningen utgöres enligt förevarande paragraf av att någon sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. Osanningar som äro ägnade att fritaga en brottsling från ansvar eller mildra hans ansvar avses däremot icke; under vissa förutsättningar kan sådan gärning emellertid ådraga ansvar enligt 10: 10 i förslaget för döljande av brottsling. Utanför det straffbara området faller även ett rent förtigande av en friande eller mildrande omständighet till skillnad från förnekande av en sådan. Att stadga uppgiftsskyldighet under straffansvar vid polis- eller åklagarutredningar kan nämligen icke komma i fråga. En uppgift, vare sig det är en direkt tillvitelse eller blott en indirekt beskyllning, skall för att vara straffbar avse en i lag straffbelagd gärning. Att beskyllningen riktas mot en person som
samtidigt uppges av subjektiva skäl, såsom sinnessjukdom eller dylikt, icke
